skrivande

Har gjort några ärliga försök att ta med mig skrivkontoret till en aning mer genomströmmade platser än vad mitt arbetsrum är. Har tänkt att det ska göra mig gott. Och visst, jag stortrivs på Pedagogiska biblioteket – underbar miljö. Fast det blir förstås ingenting skrivet när jag är där. Akustiken är så ypperlig att allt som sägs i byggnaden studsar runt X antal varv mellan väggarna innan det slutligen dör. Resultat: I stället för att höra mina fiktiva figurer prata hör jag verkliga människor – som pratar om skoinköp och tv-program och godsmottagning, ingenting som hjälper mig särskilt mycket. Det är lite samma visa på kaféer och muséer, på universitetsbiblioteket och Stadsbiblioteket. Det är väldigt trevligt och gemytligt på dessa ställen, men det blir inget skrivet. Änte nått.

Kammade hem storvinsten ändå inne på Stadsbiblioteket (för jag vet verkligen hur man roar sig en fredagskväll): Hittade en bok av Larry Lundgren med titeln Bockar i kanten: eller små tips om hur man enklast gör en korrekturläsare glad! En bok som jag läste i ett enda svep, där på plats, därför att den var så jäkla bra och lärorik och dessutom fick mig att skratta högt flera gånger. Och eftersom jag genast begrep att detta är en bok som bör finnas i var människas hem så har jag härmed beställt ett styck exemplar från nätbokhandeln. Häpp.

Bland trevligheterna i Bockar i kanten fanns ett förslag på hur man gör för att hitta en bra inledning på sin roman eller novell. Om man till exempel vill att berättelsen ska handla om en man som besöker en siare* så väljer man på måfå ut 5-10 ord, som man i tur och ordning testar som inledningsord i berättelsen. Man skulle till exempel kunna välja frys, natt, i, huruvida, säkert, omständlig, makaber, stilla, lägg, kanske.**

Och då skulle det kunna bli något i den här stilen:

Frys, tänkte Simon när han klev in genom dörren till Madame L:s lilla källarlokal. Jag behöver en ny frys.

Natt utan mörker är meningslöst, så stod det på visitkortet som Madame L hade lagt i hans hand när de hälsat på varandra.

I vilket ögonblick som helst, trodde Simon, skulle hon rita med sitt beniga pekfinger över hans öppna handflata och säga något klyschigt om hans långa livslinje … men han hade fel i det.

Huruvida Simon någonsin sett en märkligare kvinna än Madame L var svårt att avgöra.***

Och så vidare, och så vidare.

Sedan kollar man vad som känns mest rätt, vad som får det att rassla till av fortsättningslust. Är så kul att det bör prövas!

* Obs, i boken ges ett helt annat exempel. ** Obs, det är inte dessa exempelord som förekommer i boken. *** Obs, boken innehåller helt andra exempelmeningar.

En fem år gammal artikel satte igång något av en folkstorm mot Annica Dahlström och nu kan man läsa den här artikeln på Aftonbladet om att män inte är farliga för sina barn. Och när jag kollar kommentarerna till artikeln så visar det sig att vissa tror att Annica Dahlström är feminist. Att hon är en del av "feministmaffian". Vissa vet fan ingenting. Och de vill inget veta heller.

Som du vet gillar jag att skriva om det som händer innanför stängda dörrar, och på Ann Ljungbergs Skrivmingel träffade jag en kollega som också skrivit om det. MORGONGÅVAN är Susanne Bolls debutbok, och jag märker från första sidan att hon använder ett språk jag tycker väldigt mycket om.Det är många olika karaktärer i den, och successivt slussas jag från den ena till den andra för att i slutändan

Jag drack två glas vin på partajet igår, gick och lade mig tolv och steg upp åtta (tack för det flexklockan). Ändå är jag som ett vrak (nyhet för Vasamuseet igen?) idag.

Det är bara att konstatera. Man är inte tjugo längre.

Om nu någon nu trodde det.

För övrigt var det en hejdundrande fest för chefredaktören som nu går i pension. ”Alla” var där. Ragnar Dahlberg, Peter Harrysson, Eddie Oliva…

Vänta… Nämnde jag att jag inte är tjugo längre?

Nåväl. Underhållande var det i alla fall. Och det får man tydligen sota för idag.

Jag måste säga att jag är en person som har lätt för att oroa mig. Min fantasi drar iväg med mig när jag föreställer mig allt som kan hända. Jag vet att oron är en dörr jag inte får öppna i mitt vanliga liv. Jag är hypokondrisk, jag är alltid så rädd att något ska hända mina när och kära. Det är en slags ångest som följer mig och som jag på olika sätt försöker kontrollera. Det märkliga är förresten att jag ofta får höra att andra upplever mig som en mycket lugn människa. Så läste jag bloggvännen Peter Fowelins uppdatering på Facebook häromdagen, en vän hade gett honom rådet:

Sluta oroa dig ... Det ordnar sig aldrig

Man skulle kunna tänka att det är ett råd som skulle kunna få en orolig människa som jag att oroa mig ännu mer. Men det märkliga är att jag fylldes av frid när jag läste det.  Det hade precis den lugnande effekt på mig som den kanske också hade på Peter? Jag menar, varför oroa sig när det ändå aldrig ordnar sig. Hur tänker du? Blir du stressad av den meningen eller blir du - som jag - mera fridfull? I alla fall för en stund.

... säger den norske läkaren till mig efter att ha fått resultatet från magnetröntgen. "Tack", svarar jag och undrar vad det betyder, att ha ett huvud som är som det skall.

på resor och frågor på städer, hugger jag frågor som vem sjunger "en fattig trubadur", från 1948. Jag sitter på mycket värdelös kunskap. Så mycket att det emellanåt är bra. Jag måste bilda mig, och precis när jag tänker på det dyker Björn Ranelid upp på min tv-ruta, och jag tappar genast mitt nya fokus. Snart ska Torsten Flink in i samma bild. Finns det verkligen plats för båda två? Haha, vad roligt. Skavlan ser ut som en fågeholk.

Imorse klev jag upp 5.30 och tog flyget till Malmö. Sen ägnade jag dagen åt att försöka leta rätt på Knausgårds nya Skånelänga.

NEJ, JAG SKÄMTAR.

Men jag tänkte på det. Var bor Knausgård nu? Var? Var?

Det jag gjorde i Malmö – hoppade på flygbussen till Lund. Klockan 13 pratade jag på Stadsbibblan där för några gymnasieklasser och en grundskoleklass, och lite andra ”vanliga vuxna” som slunkit in. Det var skojigt och jag fick ovanligt många (och bra!) frågor. Annars när det är såna här storsamlingar brukar folk vara så blyga och tysta. Sen hoppade jag på tåget hem. Mycket åkande på en och samma dag, men det är ju väldigt roligt att vara ute och göra författarprat.

Jag frågade på twitter efter bra Lund-caféer och fick flera tips. Precis som väntat, twitter är ju bäst! Var först på Patisseriet när jag kom fram, fikade nötpaj med chokladkräm. Sen gick jag till Ariram för sopplunch. Insåg att jag har varit på båda dessa ställen när jag besökt Lund förut. Är ju inte alls där ofta (kanske 3 år sen sist?), men jag har lyckligt ovetande prickat in bra ställen alltså. Måste vara min eminenta fika-kunskap. Ariram är sånt typiskt söder-konstnärs-alternativställe. Minns ett fik i Bergen som jag inte kommer ihåg namnet på nu, men det var exakt i samma stil. Problemet med det var att det alltid luktade så sjukt mycket lök. Man blev lite överväldigad och störd av lukten, men förutom den var det mysigt. (Låg där uppe bredvid restaurangen På höjden.)

Anyways. Tåg och tyst avdelning hem. Den tysta avdelningen funkade perfekt idag och tåget var inte försenat en enda minut. Snipp snapp slut denna fredag.

"Kim M Kimselius är en författarinna som har skrivit otroligt många böcker ... Hon är aldrig snål med bra tips, uppmuntrande ord och spännande skildringar av livet i allmänhet. En fin människa rakt igenom som förtjänar uppskattning!" så motiverar Trillingnöten att hon ger Kim Kimselius en Liebster-utmärkelse. Kim skickar utmärkelsen vidare till mig bland andra. Hon vill muntra upp mig, tror jag, efter en massa tryckeritrubbel som förmörkat min himmel tillfälligt. Det fungerade riktigt uppiggande! Tack snälla Kim, alltid så omtänksam och snäll! Hon motiverar så här: Till Eva Swedenmarks Värld vars blogginlägg alltid gör mig glad och nöjd med livet. Eva delar med sig av både smått och stort och får mig att må bra. Kim, jag skulle kunna säga detsamma om din blogg, en varm kram tillbaka till dig. Vad viktigt det är med uppmuntran, det gör så gott i själen att bli sedd, i synnerhet när något man bekymrar en. Jag fick dessutom inte bara uppmuntran från Kim utan också ett mail med goda råd. Jag tror verkligen på snällhet!

Fick följande bild skickad till mig på Twitter i går, tagen på en bokhandel i Göteborg.

Innan jag förstod att det inte var texten ovanför som åsyftades kändes allt väldigt förvirrande.

När jag skriver ihop en historia och på så vis får mig ett manus att jiddra lite med så har jag en bok där jag samlar mina karaktärer. Jag brukar ha en ganska så klar bild över hur personerna i boken ser ut, men eftersom jag har så dåligt minne måste jag få tag på de där bilderna och klistra in dem i en bok. Av någon anledning så är det viktigt för mig att jag hittar ”rätt” bild. Då menar jag inte bara den bilden jag har i huvudet utan att det faktiskt blir på en person från Australien (Manus 1) eller Montana (Manus 2). För att få till det brukar jag googla på namnet (jag har alltid bestämt namnet innan), yrket samt landet. Ibland brukar jag vara mera specifik än så.

Manus 1 utspelar sig alltså på en fårfarm i Australien. Jag har aldrig varit där och kommer nog heller aldrig komma dit (bara tanken på spindlarna…) så jag fick googla rejält för att få en uppfattning av landskap, hus och människor. En av huvudpersonerna är veterinären Chris så alltså googlade jag på Chris + veterinary + Australia. Det fantastiska var att den första bilden jag fick upp var nästan identiskt med den bilden jag hade inne i huvudet. Inte lika mycket surfartyp, men annars. Sjukt nära. Han printades snabbt ut och åkte in i boken. Väldigt nöjd var jag!

Häromdagen satte jag på tvn mitt på dagen. Det har knappt hänt här under föräldrarledigheten, men nu skulle det ju pillas med naveln (se tidigare inlägg).

Jag säger det bara. Jag höll på att trilla av stolen. Eller soffan om man ska vara petig. Där var min Chris! Utan att ens veta vad jag tittade på så visste jag det bara. Det var min Chris! Jag såg visserligen aldrig ifall han hade gröna ögon men annars, jo då. Jag satt som fastklistrad vid tvn och jag är glad att Lilleman roade sig gott med sin leksak för jag hade inte kunnat ta ögonen från skärmen.

Det visade sig att han är en stor tv-personlighet hemma i Australien med en serie som handlar om hans jobb på kliniken nära Bondi Beach. En serie som sträcker sig över flera säsonger. Väldigt känd tydligt. Där kan man bara se.

Han var inte bara lik min Chris, han är i det närmaste personifierade min Chris. Jag hade kunnat sagt innan vad han skulle säga. Även humormässigt. Det var nästan läskigt. Förutom den där skjortan som var lite för mycket uppknäppt och lite för stora surfaraxlar. Det passar inte min Chris. Men annars så. Jo då.

Jag tänker lite så här. När (se vad kaxig jag blev där!) min bok blir accepterad och när (heja mig!) den sedan blir filmatiserad så ska den riktiga Chris spela Chris med gröna ögonen. Lite som Mr Darcy i Bridget Jones Dagbok.  Vad tror ni om det? Måste ju helt enkelt fungera. Han behöver ju bara spela sig själv liksom.

Det är nästan väldigt väldigt synd att man ska börja jobba nästa vecka. Hur ska jag nu kunna glutta på min Chris varje dag klockan 13? Tips någon?

Nej, nu ger jag upp den här bloggen. Den är alldeles för begränsande och vill inte låta mig göra som jag vill. Så en ny blogg har nu länkats ihop med min hemsida myrawindahl.se. Den nya bloggen kan man följa, länka till sin mail och mycket annat. Den tillåter mig att lägga upp tävlingar och interagera med läsare (vilket inte den här gör). Direkt adress till nya bloggen är: m yrawindahl.blogspot.com Jag hoppas att ni orkar följa med mig bort!

Jag tittar i min kalender och konstaterar att jag måste jobba några helger framöver för att hinna med redovisningar, anställningsavtal, verksamhetsplaner m.m. Samtidigt har jag endast ett kapitel kvar av min berättelse. Ett kapitel! Det ska jag börja med i morgon. Nästa vecka ska delar av manuset skickas ner till min coach/lektör för omdöme. Men nu är det fredag. Arbetsdagen har varit lång och intensiv. Nästa vecka blir etter värre. Bäst att njuta av denna fredagskväll ...

Ja, någon måste ju vara villig att se min brillians själv så varför inte jag? Kanske behöver man kämpa med det själv för det mesta, men man måste  i alla fall försöka :) Jag tror, jag tror, jag tror ... Idag är det precis 3 månader sedan jag skickade in mitt första manus till förlagen. Trots att det är svårt att vänta så måste jag erkänna att tiden har gått enormt fort. Man sitter och pillar och petar in i det sista, bestämmer sig till slut för att petandet måste få ett slut och skickar ut sedan ut sitt skötebarn för att granskas, bedömas och i de flesta fall refuseras. Hoppet om ett enda ja, gör ändå resan värd all vånda, all väntan och all sorg när det ratas. För det finns hopp ända tills det allra sista förlaget säger nej. Hopp är mitt andra namn. Tiden som man väntar, vad betyder den egentligen. Man väntar 3 veckor och får en refusering. Det känns som en snabb vända och förmodligen är inget eller väldigt lite läst. Jag vet inte hur många ja som kommer snabbt men jag antar att de är ganska få. Man väntar 2 månader och känner att det är en mellanperiod och man förväntar sig ingenting, men det är mycket möjligt att det dyker upp en och annan refusering. 3 månader går och den magiska gränsen för de flesta förlagens tidsram har gått och man börjar undra vad det betyder. Är det bra eller dåligt? Betyder det att manuset fortfarande ligger i en hög och väntar på sin tur? Betyder det kanske att det redan har blivit refuserat men någon ska ha tid att skriva och skicka refuseringsbrevet? Eller betyder det rentav att flera läser det och bedömer dess innehåll? Betyder det att någon faktiskt har läst och är intresserad? Jag vet ju att det inte betyder någonting alls. Jag har fått en standardrefusering efter 1 år. Och ändå så kan man inte hindra tanken och hoppet om att någon funderar på att ge ut just min bok. Vilken värld jag har valt att leva i. Full av osäkerhet, tvivel och avvisande. Men det är den bästa av världar för mig. Jag vill leva i den. Jag till och med måste leva i den. För mellan allt det jobbiga finns allt det helt underbara. Ruset som drogen att skriva ger mig. Allt det magiska! Nu är det fredag och musik och att dansa är min andra drog. Därför kör vi igång helgen med lite härlig dans. Jiiihaaa!!

Jag hade satt en fot utanför brödjobbets entré när min redaktör/förläggare Ada ringde. Hon hade tagit sig från Stockholm till Göteborg och väntade nu på ett kafé i närheten. Jag gick dit, hämtade och tog med henne till kafé Vanilj, min absoluta favorit i centrum, och där satte vi oss med kaffe och godsaker och pratade kring Kaninhjärta, en särskild sorts utlandsrättighet (...), omslaget och det handgjorda typsnittet mitt namn är skrivet i och det återkommande fablertemat (det är sååå fint, nu jäklar, kittlar det till i magen), pressbilderna från förra torsdagen (vi valde ut de två vi kommer satsa på, varav den ena var den där jag har en liksom djurisk blick, det ser ut som om jag i nästa sekund bet stackars Ola, liksom :) och Bokmässan. Hon berättade om olika människors reaktioner på boken (som var oväntat positiva, men så försöker jag också ha låga förväntningar för att inte bli besviken) och peppade mig i största allmänhet (det är verkligen roligt när proffs tror på det man gör), och när vi skildes åt skulle hon träffa nära och kära i Linnéområdet, så jag fick tillfälle att glänsa lite med mina Göte-kunskaper och placerade henne på rätt spårvagn och instruerade henne i den ädla konsten att köpa färdbiljett med mobilen. Nu är jag hemma, hög på koffein och adrenalin, och har en underbar man som lagar mat till mig. Jag säger som Charlotte i Sex and the City; "I'm so happy I'm terrified". Denna helg blir det födelsedagsfest och svärfarsmiddag. Vad hittar ni på?

Semestervistelsen i den skånska småstaden närmar sig sitt slut för bästa vännerna Johanna och Agnes. Båda är gravida och tillsammans med sina respektive vill de avsluta den sista kvällen med en trevlig middag, men den slutar med att Agnes blir osams med sin man och går hem tidigt. Nästa dag uppmärksammas att Agnes är försvunnen, och hon är gravid i vecka 36.

Jag läste någonstans att ”Vecka 36″ är särskilt otäck för den som själv är eller har varit gravid, men som singel med inget annat än diverse mat och dryck i magen kan jag säga att den var ganska läskig för mig också.

Språket i en bra deckare bör vara som riktigt bra typografi: det är sådant som inte syns, sådant man inte riktigt reagerar på. Och det tycker jag att Sofie Sarenbrant har lyckats med. Vad jag menar med detta är inte att språket är platt och tråkigt, snarare tvärtom. Det är (mestadels) befriat från klyschor och fåniga försök till att på något sätt försköna spänningen.  Varje mening i ”Vecka 36″ för handlingen framåt.

Något annat som gjorde att handlingen stack ut jämfört med många andra deckare var att fokus var på de drabbade. Det finns visserligen ett par poliser och givetvis en sliten journalist med i bilden, men dessa blir aldrig så tydliga att de överskuggar intrigerna som pågår inom familjerna Winter och Malm.

Det enda negativa jag egentligen har att säga om Sarenbrants debutroman är dialogerna, som inte på något sätt sticker ut då alla talar likadant och dessutom ganska platt vilket är lite förvånande med tanke på språkets effektivitet på alla andra plan.

Miljöskildringarna är också de kortfattade och inte längre än nödvändigt, men ger ändå läsaren precis så mycket som man vill och behöver veta. Jag såg allting framför mig, och blev dessutom nyfiken på att åka till Brantevik för att spana in omgivningen i 3D.

Slutet är ok även om det var den första halvan av boken som jag fastnade för allra mest. Författaren har lyckats riktigt bra med att bygga upp en spänning och att driva storyn framåt på ett imponerande sätt. Boken kan särskilt rekommenderas som semesterläsning eller till annan tidpunkt då man har möjlighet att sträckläsa utan större avbrott, för få böcker är bättre lämpade till detta än just ”Vecka 36″.

(8/10)

Andra om ”Vecka 36″: Boktipsbloggen Boktokig En bokcirkel för alla Pocketlover

”Vecka 36″ finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Ps. Sofie Sarenbrant har en trevlig och lättläst blogg med mycket bilder, där man får följa hennes liv som mamma, författare och journalist. Hon finns också på Twitter.

Ljud jag hör från min balkong just nu:

• en getskälla
• två tuppar som gal ikapp
• en mansröst som sjunger Cumlpeaños feliz så att det ekar mellan bergen.

Jag har suttit här på balkongen och jobbat intensivt i tre dagar i sträck. Planen var att jag efter en på tok för lång paus skulle återuppta mina skrivarfredagar idag. Men gårdagens språkgranskningsjobb visade sig bestå av en betydligt mer svårgranskad text än jag hade planerat, så jag sitter med den fortfarande och börjar inse att jag inte hinner med något skrivande idag :-( Men men, det kommer väl fler fredagar.

Idag är det mulet och ganska svalt, så dagens jobbklädsel är långbyxor och tunn fleecetröja. Men de två föregående dagarna har jag suttit här i bikini.

Nu tänker jag ta en paus för en promenad i bergen och sedan blir det mer jobb under kvällen. Förutom språkgranskningen har jag lite administrationssmåsaker som behöver fixas. Funderade på att skriva i helgen i stället, men nej, det är min sista helg här och jag vill inte ägna den åt att sitta framför datorn.