skrivande

Ellen Mattson kommer med en ny roman i sommar/höst! Men alltså herregud, varför har ni inte sagt nåt? Jag satt på jobbet och gjorde små markeringar här och där i Btj-lista 13 när jag plötsligt gav upp vad som nog måste kallas för ett litet tjut. "Oj, förlåt", sa jag till S som satt i samma rum. "Men det var något roligt?" sa hon och jag uppgav anledningen till tjutet: En trettiotalsroman om/med Greta Garbo. Alltså. Alltså. Jag saknar ORD. Och, mina kära läsare, om ni av någon kosmiskt outgrundlig anledning INTE har läst Ellen Mattson – gör det. Hon är oförtjänt lite omtalad. Läs exempelvis Resenärerna, Glädjestranden, Snö (åh, Snö! En kort roman om bohuslän och karl den tolftes likfärd!), Splendorville. Se hur hon gör det: språket, människorna, rummen, de små medlen, borrandet, skildrandet. Åh. Allt som återstår och Glädjestranden kom ju samma år, samma höst till och med. De utspelas båda i Bohuslän, hennes på fastlandet och min på ön alldeles utanför. Båda i och kring ett hus, en gård, med en liten grupp människor och hur de förhåller sig till varandra, till tingen, till arbetet, till årstiderna. Men likheterna slutar ungefär där. Hennes roman är tät och andlös och spännande, den vrider och vänder på de där blickarna och relationerna, åh jag tycker att det är så bra gjort. En fantastisk scen där de (eller en man?) slår med lie. Ja, liar finns ju i Allt som återstår också. Jag har, i arbetet med det romanprojekt jag håller på med just nu, stannat upp och frågat mig (och vore jag lite mer lagd åt crazy fangirl-hållet så kunde man ju ha en tshirt med det tryckt på) WHAT WOULD ELLEN MATTSON DO? Och sen resonerade jag lite med mig själv kring det och kom på en eller annan idé och ingång som inte var så dum faktiskt.

Klockan 22.34: En till mig närstående vuxen person gick just och hämtade ett till mig närstående barns spargris, länsade den på några tior, och gick för att köpa Pringleschips. - Du snor pengar av barnen för att köpa chips? - Ja. Jag är desperat. KATCHING! Så var ett nytt lågvattenmärke uppnått även denna dag.

Om dig:

*Vilka internetsidor besöker du dagligen?

Svar: Jag besöker facebook dagligen, blogglovin” försöker jag besöka varje dag men det är inte alltid jag hinner. Nordeas hemsida brukar också få sig ett och annat besök eftersom jag vill hålla koll på finanserna så att säga. Sen är jag ju inloggad på min blogg varje dag.

*Vilken egenskap är du mest stolt över att du har?

Svar: Att jag har en fantasi som är lite över det normala antar jag.

*Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?

Svar: Det kommer jag faktiskt inte ihåg…

*Vilken film står dig närmast hjärtat?

Svar: Du ville verkligen inte göra det lätt för mig! Hahaha… Jag skulle vilja säga The Crow men det skulle inte vara helt sant. Vi kollar ju på så himla mycket film här i trädkojan att det är svårt att ha en enda favorit film.

*Om du måste välja bara en sak – titta film eller lyssna  musik i resten av livet?

Svar: Det är ju som att välja mellan saltlakris strössel och saltlakris strössel!! Men om jag nu måste välja så väljer jag nog att lyssna på musik i resten av mitt liv.

Om bloggen och bloggar:

*Vad motiverar ditt bloggande?

Svar: Tja, när jag började blogga för evigheter sedan så var det mest för att arkivera mina egna tankar plus att jag tyckte det var roligt att skriva. Nu för tiden så driver ju kommentarer från engagerade läsare bloggandet också, för det är ju alltid roligt med respons på det man skriver. Sedan är ju skrivande i stort en sorts terapi för mig, där jag får hylla och gnälla och avreagera mig på allt möjligt i skriftlig form.

* Hur länge tror du att du kommer fortsätta att blogga?

Svar: Eftersom jag finner skrivandet som terapi så kommer jag nog att fortsätta blogga så länge som helst i mån av tid det vill säga. Iallafall känns det så.

*Vad tänker du om mammabloggande och att blogga om sina barn? Är det enligt dig rätt eller fel att lägga ut bilder på sina barn på bloggen?

Svar: Jag är inte så särskilt förtjust i ”mammabloggandet” i dess form att allt i bloggen handlar om just barnen. Samtidigt har jag kommit till insikt under den senaste tiden varför mammabloggandet är så populärt, för alla (läsare med eller utan barn)verkar ha en åsikt om föräldarskap på en eller annan nivå. Även nära och kära vill lägga sig i just den delen av ens liv och då förstår jag att man måste få släppa ut lite ånga då och då. Angående bilder på barn, jag lägger ju ut bilder på Pyret. Jag skulle däremot inte lägga ut bilder på Pyret som jag själv känner är för privata tex badbilder osv. Jag skulle heller inte lägga ut bilder på andras barn utan deras föräldrars tillåtelse och om det förekommer andra barn på bilder där Pyret är med så redigerar ju (pixlar) jag bort deras ansikten. Photoshop is king.

*Vad skulle du aldrig blogga om?

Svar: Jag bloggar nog om allt, no limits. Men vissa saker finns ju bakom lås och bom via lösenord för att inte vem som helst ska ta del av det. Däremot så kan man som trogen läsare alltid fråga om tillgång till dessa inlägg via andie.blogg@hotmail.com

Om pyret och att vara mamma:

*Har du några traditioner som du kommer att föra vidare till pyret?

Svar: Jag har massor av traditioner som jag vill föra vidare till Pyret. Julen är en sådan tradition som jag håller stenhårt på. Men självklart vill jag även införa nya traditioner att fira för vem har dött av lite guldkant i vardagen!

* Hur ser du på mammalivet nu och vad är dina förväntningar för framtiden?

Svar: Jag ser på mitt föräldarskap så som jag alltid har gjort. Jag vill vara rättvis mot vårt barn/barnen (för ja, fler vill vi ha). Jag vill ge dem en trygg grund att stå på byggd på närhet och kärlek. Där de kan komma till mig som förälder och faktiskt berätta om allt. Och för att vara extra klyschig så vill jag naturligtvis ge dem allt det som inte jag fick som barn. Förväntningar på framtiden är ju att Pyret ska få småsyskon så snart som möjligt och att vi får chansen att flytta till en bättre stadsdel med bättre förskolor och skolor överlag.

* När blir det dop?

Svar: Vi är mitt uppe i planeringen och gästlisteskrivandet. Men det jag kan säga är att det blir i slutet av julimånad och att det kommer att komma ett mer utförligt inlägg om dop-planeringen eftersom det är fler som har efterfrågat just det.

Om böcker:

*Eftersom du själv skriver böcker. Har ditt förhållande till böcker ändras efter att du själv blivit författare?

Svar: Ja, jag har fått mer respekt för författare överlag. Jag har alltid gillat böcker men den känslan har övergått till en förälskelse av det skrivna ordet och boken som fysisk form. Jag har aldrig gillat e-böcker för att vara helt ärlig.

*Är du mer petig när du väljer böcker nu?

Svar: Jag har alltid varit petig med hur jag väljer böcker men visst har jag blivit mer petig sedan jag själv började skriva för fysiska läsare och inte för byrålådan.

*Tänker du mer kritiskt på språkanvändning, historieuppbyggnad och dialoger?

Svar: Självklart har man blivit mer kritisk till läsning och hur andra författare använder sig av det skrivna ordet. Trots att jag har dyslexi så stör jag mig tex på författare som inte använder sig av punkter och stora bokstäver. Sedan måste ju en historia vara gripande, rolig och intressant för att man ska fortsätta läsa och där i ligger även dialoger, för det finns ju olika sätt att driva en berättelse framåt och en av dessa är dialoger. Dessutom tycker jag om när det känns samtida (alltså att det känns som att det kan utspela sig i det århundrade som vi lever i)

* Nu när det gått ett tag sedan din utgivning av BF böckerna. Är du lika nöjd med resultatet? Finns det något du hade ändrat eller skrivit helt annorlunda?

Svar: Ja, jag är lika nöjd med historien om Blossom Falls, men självklart är man aldrig riktigt nöjd med sina egna alster, för det finns alltid något man vill förbättra. Men nej, jag skulle inte ha skrivit något annorlunda historiemässigt dock kanske jag skulle ha varit mer detaljerad med vissa grejer och relationer. Men det är ju därför det kommer att komma fyra böcker till om Blossom Falls. You can always improv!

*När kan vi beställa Sia&Kristoffer?

Svar: Jag bearbetar och bearbetar maken att börja korrekturläsa Sia och Kristoffer. Så jag vågar inte säga något datum på när den blir klar för publicering men man kan ju alltid besöka min författarsida på facebook för att hålla sig uppdaterad.

Postat i:Bloggrelaterat, Fågelunge, I min träkoja, Ur min bokhylla Tagged: barn, böcker, blogg, bloglovin.com, föräldrarskap, Författare, Film, frågor, funderingar, internet, läsare, läsning, lösenord

Snart får jag börja spela på lotto också. Kanske passa på när det är Elitloppet i helgen?

Kolla in här och gratta mig sedan!

Idag har varit en sådan där dag. En sådan som kanske inte är sådär perfekt som man skulle önska. En sådan där dag som toppades med megabilköer där det aldrig annars är kö och en mamma som kom 30 minuter försent till dagis och fritids.

Dagen som då fick lov att vända. Som fick bli bättre. Som fick bli mysig stund på filt i skuggan med barn och Frasse. Som fick bli varmkorv till middag. Som fick bli gos och prat. Som fick bli en bra dag. För ibland måste man komma ihåg att:

 

Tog mig till badhuset idag och gjorde en halvtimmes effektivt simmande. Kände mig mycket duktig! Borde känna mig normal, allt är beroende på hur du ser på ditt "normal själv". Till exempel kände jag mig mycket professionell när min mamma bad mig läsa igenom en del texter hon skrivit. Trots att hon alltid har bett om sådan hjälp, så tog jag det den här gången som om hon skickat det just till mig, just på grund av var jag befinner mig just nu. (Bilden är lånad från http://mwalin.blogg.se) Här kommer fortsättningen på följetongen "Stölden". Jag skickar ett stycke per dag tills vi kommer ifatt mitt författande...: Kommissarie Karlsson noterade att folk hade börjat skruva på sig. En mycket vacker ung kvinna i främsta ledet tittade lite diskret på sin klocka. Han suckade och skakade lite sorgset på huvudet. -Vi måste reda ut det här, nu på en gång. Vi har alla letat igenom huset. Nu återstår endast att leta igenom era minnen. Han gick fram till Isolde och tog hennes ena hand i sina båda och strök sakta den mjuka huden med sin tumme. -Isolde här, kommer att kalla in er till mig och kommissarie Läckberg så vi kan ta era vittnesmål. Vi har vänligt nog fått tillåtelse att förfoga över kontoret under dessa samtal. Några frågor? En rund äldre dam i rosa schiffongklänning med smala pliserade veck viftade ivrigt med handen i luften. -Ja... han nickade nådigt mot damen. -Visst får vi inte lämna huset, flämtade hon fram, vi måste sitta i samma rum och och och... vi får inte tala om brottet så att vi inte råkar tipsa mördaren, ... förlåt jag menar TJUVEN, om att vi vet vad som har skett... och och... Kommissarie Karlsson höll upp sin breda hand i en befallande gest. -Lugn nu, här har inte begåtts något mord. Vi behöver inte vara fullt så stränga. Ni har trots allt samlats här för att ha en trevlig afton tillsammans. Vi ser gärna att alla stannar för att avlägga vittnesmål och på så vis sammarbeta med polismakten. Men jag ser ingen anledning till varför ni inte skulle kunna sprida er till flera rum. Kommisarie Läckberg?! -Stanna i huset. Välj vilket rum ni vill förutom stora hallen och kontoret. Ni är fria att diskutera stölden och andra eventuella samtalsämnen. Erkännande av stölden kan leda till strafflättnad. Vittnesmålen är inte anonyma. Skriftliga kopior på vittnesmålen kommer att arkiveras.  -Men men... protesterade den rosa damen. -Tack, Läckberg, då tror jag att alla har förstått. Kommissarie Karlsson ignorerade vant damen. Klockan är nu... 19:56... Vi börjar med första vittnesmålet från Isolde och hennes man... Var det Darin?!  Han kunde inte låta bli trots att han visste att detta var ett slag under bältet och därmed knappast hjälte-mässigt. Men Isoldes man var alltför vacker. Det passade inte en man att vara så vacker. Enligt komissariens åsikt var skönhet ett kvinnligt drag.  -David, hördes det svagt från Isoldes man. -Förlåt?! -David, viskade han och skrapade lite med foten över golvet. -Just så, kommissarie Karlsson sträckte myndigt på sig och log mot församlingen, vi startar med Isolde och Darin om exakt tre minuter. Jag får be er alla att omedelbart lämna detta rummet så att vi kan starta.  

Om ni tycker att jag bloggar alldeles för sällan för närvarande så har ni helt rätt. Det tycker jag också. I princip hela  långhelgen och hela måndagen satt jag inlåst med manuset till min kommande fackbok. Och oj, jag hade nästan glömt hur fokuserat jag kan jobba när jag verkligen behöver. Nu har jag ett utkast till hela manuset. Jag ska läsa igenom det på fredag, några kloka människor i min omgivning ska också läsa och så ska jag peta lite till och sedan ska jag skicka det till min förläggare.

Men vad är det för bok då? Nu håller ni förstås på att spricka av nyfikenhet, och tyvärr kan jag fortfarande inte berätta så mycket. Jag kan i alla fall avslöja att det är en språkbok, att den kommer att komma ut på Norstedts, precis som min förra språkbok Tydliga texter, att den kommer i höst (i oktober förmodligen) och att den bara kommer att ges ut som e-bok. Alldeles snart får jag berätta mer. Håll ut så länge!

är det hos oss just nu! Jag satt ute och läste mitt manus när det började bli sådär riktigt fuktigt varmt. Långt bort hörde jag åskan, men än så länge har den inte kommit till oss. Jag hoppas att den inte gör det heller för jag gillar inte åska. Dottern är i bakar tagen och bakade två sorters kakor som vi skulle fika i eftermiddag. Och jag som försöker tänka på badsäsongen. Bakverk är inte något problem för mig, jag är inte särskilt förtjust i dem, men att tacka nej till dem dottern har kämpat med, är mycket svårare. Hon hade gjort en grymt god sirapskaka som alla gillade väldigt mycket. Den får finnas med på konfirmationskaffet i juli. Jag fick ett mail idag som gjorde mig så glad. Så lite det behövs för att bli lycklig och förväntansfull. Den fuktiga värmen kommer att göra det svårt att sova i natt. Kanske får jag sitta uppe och fortsätta läsa högt ur mitt manus istället. Det blir bra för jag vill verkligen komma igenom det nu. Måste vidare. Idag tycker jag att vi behöver ha lite skrivarmusik. Den här passar bra tycker jag. BarlowGirl med Beautiful Ending.  

När vi reste till Kenya i februari mellanlandade vi i Kuwait. Vi fick inte gå ur planet, men för att åtminstone göra något sorts avtryck i det lilla oljedömet tog jag en bild från mitt fönster som jag twittrade ut. I dag kom senaste kvartalsfakturan från Telia. 198 kronor i datatrafiksavgift kostade tweeten.

Skräck möter deckare möter mysticism, det är Åsa Schwarz egen genre. ”En död ängel” är en fortsättning på ”Nefilim”, som var den första romanen i serien om Nova Barakel. Den har jag inte läst. Det är alltid extra svårt att riktigt bedöma en fortsättningsroman utan att ha läst starten, men Åsa Schwarz har ett bra språk, intressant vinkel och väcker en nyfikenhet från första sidan.

”En död ängel” handlar om Nova som tillsammans med sin nya pojkvän och ett gäng andra Greenpeaceaktivister reser till berget Ararat för att resa en ark som symbol för kampen mot klimatförändringarna. Efter att hon och pojkvännen Benjamin varit ute på lite sightseeing blir Nova nerslagen och nästa gång hon vaknar upp befinner hon sig på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Benjamin är helt försvunnen.

Själva aspekten med Noas ark tilltalar mig inte och gör den snarare rörig, och på sina håll är texten en aning svamlig. Gestaltningen av karaktärerna är väldigt bra, men jag funderar fortfarande på varför i hela friden Nova läst Marilyn Mansons biografi fem gånger.

Bokens största svaghet är miljöbeskrivningarna, och då mycket av handlingen spenderar sig i fjärran länder är det ganska synd. Det hade kunnat tillföra mycket, men istället blir det nästan ett hinder då det är för endimensionellt. Jag saknar det som porträtterar ett land, och då inte bara det visuella. Hur låter språket? Hur talar människor med varandra? Hur är de mot främlingar och hur luktar det? I bokens slutord skriver Schwarz om sin resa till dessa platser och jag hade nog hellre sett detta avsnitt i bokens början då det berättar betydligt mer om Armenien och Georgien som länder än vad jag får med mig genom hela boken.

Jag är inte den som vanligtvis läser böcker med övernaturliga inslag och jag kan erkänna att jag (som alltid när jag läser den typen av böcker) väntade på att en alien skulle dimpa ner i lämpligt sammanhang (om det nu finns) och röva bort någon. Det hände aldrig och jag är imponerad över Schwarz förmåga att faktiskt blanda så många olika genrer och få till det bra. just det påminde mig lite om Murakami, att man inte riktigt vet vad som är övernaturligt och vad som är vanligt. Men att det egentligen inte spelar någon roll för det är bra ändå.

(6/10)

Skräck möter deckare möter mysticism, det är Åsa Schwarz egen genre. ”En död ängel” är en fortsättning på ”Nefilim”, som var den första romanen i serien om Nova Barakel. Den har jag inte läst. Det är alltid extra svårt att riktigt bedöma en fortsättningsroman utan att ha läst starten, men Åsa Schwarz har ett bra språk, intressant vinkel och väcker en nyfikenhet från första sidan.

”En död ängel” handlar om Nova som tillsammans med sin nya pojkvän och ett gäng andra Greenpeaceaktivister reser till berget Ararat för att resa en ark som symbol för kampen mot klimatförändringarna. Efter att hon och pojkvännen Benjamin varit ute på lite sightseeing blir Nova nerslagen och nästa gång hon vaknar upp befinner hon sig på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Benjamin är helt försvunnen.

Själva aspekten med Noas ark tilltalar mig inte och gör den snarare rörig, och på sina håll är texten en aning svamlig. Gestaltningen av karaktärerna är väldigt bra, men jag funderar fortfarande på varför i hela friden Nova läst Marilyn Mansons biografi fem gånger.

Bokens största svaghet är miljöbeskrivningarna, och då mycket av handlingen spenderar sig i fjärran länder är det ganska synd. Det hade kunnat tillföra mycket, men istället blir det nästan ett hinder då det är för endimensionellt. Jag saknar det som porträtterar ett land, och då inte bara det visuella. Hur låter språket? Hur talar människor med varandra? Hur är de mot främlingar och hur luktar det? I bokens slutord skriver Schwarz om sin resa till dessa platser och jag hade nog hellre sett detta avsnitt i bokens början då det berättar betydligt mer om Armenien och Georgien som länder än vad jag får med mig genom hela boken.

Jag är inte den som vanligtvis läser böcker med övernaturliga inslag och jag kan erkänna att jag (som alltid när jag läser den typen av böcker) väntade på att en alien skulle dimpa ner i lämpligt sammanhang (om det nu finns) och röva bort någon. Det hände aldrig och jag är imponerad över Schwarz förmåga att faktiskt blanda så många olika genrer och få till det bra. just det påminde mig lite om Murakami, att man inte riktigt vet vad som är övernaturligt och vad som är vanligt. Men att det egentligen inte spelar någon roll för det är bra ändå.

(6/10)

Är det Bulgarisk keramik, tänker ni?

Jaaaa!

Ligger förkyld och orkar inte så mycket. Då är podcasts bra. Just nu lyssnar jag på den här: http://sfsqueecast.com/ Där man bland andra kan höra Cat Valente och Elizabeth Bear. Det är en podcast i positiv anda om alla ting sf och fantasy. Enda problemet är att de diskuterar så många intressanta och frestande böcker att min to-be-read-lista växer sig kämpalång.

… i kombination med balkong i söderläge är inte bra för mig. Jag blir aldrig brun, oavsett hur mycket eller försiktigt jag solar. Nej, röd blir jag. Som en tomat. Eller kokt kräfta, om ni föredrar det. När det röda lagt sig (efter sisådär en vecka) återkommer blekheten, fast med en förändring. Fräknar.

Men det går liksom ändå inte att låta bli, för i år kanske det blir annorlunda. Jag menar ju att de tidigare 22 års erfarenhet av solning jag har kanske inte riktigt stämmer. Det är bara någon som luras med mig.

Och nu gör det lite ont.

/En-som-dissar-första-brännan-och-ändå-inte-lär-sig-av-misstagen

Tänkte ge er lite extra smakprov... :-) Du kan läsa första kapitlet av Kedjor känns bara när du rör dig här. Men det har du säkert läst redan... ;-) Istället ska du få läsa en del av en scen från tredje kapitlet: Följande recensioner/omdömen har skrivits om boken hittills (De jag hittat. Om du vet någon mer och/eller skrivit en själv får du gärna tipsa mig):

• Helena Dahlstrand
• Spektakulärt
• Tanja Dianova
• Bookie Cookiez

Är du sugen på att läsa boken? Isåfall: Glöm inte att du fortfarande har chans att vinna boken! :-) Sista datum är 31 maj och reglerna hittar du här.

"Min känsla när jag läste SONJAS SISTA VILJA påminde väldigt mycket om hur det kändes att se filmen "Mamma Mia." Så skriver Ebba i sin blogg. Klicka här. Tusen tack, Ebba!

Den sista boken i en mycket spännande serie!

Titel: The Death Cure Författare: James Dashner Serie: The Maze Runner #3 Sidantal: 329 Utgivningsår: 2011

(Obs! Handlingen kan innehålla spoilers från tidigare delar)
Handling: Prövningarna är äntligen slut och Thomas och vännerna har blivit lovade svar av WICKED. Alla är trötta och ser fram emot att få sina minnen tillbaka, alla utom Thomas, Minho och Newt. Thomas vet att han än gång i tiden har arbetet för WICKED och trott att deras handlingar är för allas bästa. Men nu, efter alla experimenten litar han in på organisationen längre. Tillsammans med sina vänner bestämmer de sig för att inte minnas är bättre än att låta WICKED rota runt i deras hjärnor. Men deras handlingar har konsekvenser, och snart inser de att de måste fly innan det blir för sent.

Omdöme:Det är alltid lite jobbigt att börja läsa sista boken i en bra serie. Man vill läsa för att man är nyfiken på upplösningen men samtidigt så vill man inte läsa för man är rädd för att bli besviken. The Death Cure lutar sig tyvärr mot det senare.

Jag vet inte riktigt varför, men efter halva boken kände jag ingenting för karaktärerna längre. Från att ha hejat och gråtit med dem i de två första böckerna så kände jag nu absolut inget för dem. Jag brydde mig inte riktigt om de skulle överleva eller dö, jag brydde mig inte om boken skulle sluta lyckligt eller olyckligt. Det var rätt hemskt faktiskt, att bara sluta gilla dem så där.

En av anledningarna till varför karaktärerna inte gick hem hos mig den här gången är för att jag förstod mig inte på deras val och att de var så sura hela tiden. Thomas kändes inte alls lika smart och modig längre, Minho blev arg hela tiden och Newt som tidigare var min favoritkaraktär blev bara deprimerande att läsa om. Det kanske är helt naturligt att de har blivit som de är med tanke på allt de har varit med om, men personligen så gillar jag inte deras karaktärsutveckling.

Varken handlingen och spänningen kunde mäta sig med de tidigare böckerna heller. I de två första böckerna så fanns det ett tydligt mål, ett uppdrag de skulle klara av, men i den här så kändes det mest som att de sprang runt som yra höns. Okej, det var fortfarande spännande, inget snack om den saken, men spänningen var inte alls på samma nivå. Och jag hade inte riktigt väntat mig att det helt plötsligt blev en (liten spoiler) [zombiebok].

The Maze Runner är fantastisk, The Scorch Trials är jättebra men The Death Cure är bara bra. 6,5 är absolut inget dåligt betyg och trots min extremt negativa ton så gillar jag den. Men jämfört med de tidigare böckerna så är avslutningen på trilogin en riktig besvikelse.

Berättarröst: +0,5 Spänning: +0,5 Handling: +0,5

Mest intressanta karaktär: Newt Bästa scen eller del: Början

Betyg: 6,5/10

Andra delar i serien:1. The Maze Runner 2. The Scorch Trials 3. The Death Cure

Andra versioner av omslaget  

Jag laddade ju kreativitetsbatterierna i Karibien häromveckan, och nu spruttlar det ur självklarheter i Zebraskatan. För närvarande skriver jag på tre scener samtidigt, varav två är direkt sammanhängande, med bara någon timmes avstånd i tidsskeendet.

Samtidigt är det skrämmande spännande att mitt undermedvetna vet vad det sysslar med. De två sammanhängande scenerna är inramningen runt ett av de mest actionladdade momenten, en dramatopp i mittre delen av Zebraskatan. Det är återblick – action i nutid – återblick, men tillsammans skapar de en sammanhängande sekvens på ett enhetligt tema, som involvera lusta och skjutvapen.

Jag har hela tiden vetat ungefär vad som skulle hända, vilka som skulle vara med osv, men händelsen i återblicken var inte klar. Nu är den det. Tempot ökar, insatserna likaså och därtill telefonsex i ett annat perspektiv. Dessutom är det inte ett standardmord, utan La Petite Boutique i ett nötskal.

Det skojigaste i det hela är att jag inte ens funderade medvetet över den här sekvensen under batteriladdandet. Den blev bara lite grädde på moset.