skrivande

Hej! Denna veckas sista recension får bli Den förlorade symbolen av Dan Brown. Jag tyckte att den var tjatig, samma tema som de andra böckerna om Robert Langdon. Tyda symboler, en mördare som hänger Robert Langdon i hälarna och givetvis har han en vacker kvinna som hjälper honom.

I helgen ska jag skriva fler recensioner som jag kommer att lägga in nästa vecka. Ha en trevlig helg/Kristina

http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?Isbn=9789100106461

Här kan du köpa boken:

http://www.pocketdirekt.se/pocket_order.php?add_id=309fee4e541e51de2e41f21bebb342aa

Recension av Dan Browns Den förlorade symbolen

Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och innehåller 614 sidor.

Dan Brown är författaren till Da Vinci-koden, som är hans senaste spänningsroman. Den har sålts i över 80 miljoner exemplar och är en av tidernas mest lästa romaner. Innan Da Vinci-koden skrev Dan Brown tre andra spänningsromaner: Gåtornas palats, Änglar och demoner (där han introducerade Harvardprofessorn Robert Langdon) och I cirkelns mitt. Da Vinci-koden och Änglar och demoner har filmatiserats, i regi av Ron Howard och i huvudrollen som Robert Langson ses Tom Hanks. Dan Brown bor i New England, USA med sin fru Blythe.

Handling: Precis som i Da Vinci-koden och Änglar och demoner är huvudpersonen professor Robert Langdon, en medelsålders snygg, vältränad och ogift man som är expert på att tyda symboler. Den här gången får han ett paket av sin vän och mentor Peter Solomon – filantrop och frimurare. Peter Solomon vill att Robert Langdon ska gömma paketet och han får absolut inte tala om för någon att han har det. Så blir Peter Solomon kidnappad och Robert Langdon inser att han till varje pris måste hitta sin vän, även om han själv kan skadas eller till och med mördas. Han kommer i kontakt med Peter Solomons syster Katherine Solomon som är forskare i neotik. Hon följer med Robert Langdon på hans jakt efter kidnapparna och Peter Solomon själv. Samtidigt som de letar efter Peter Solomon hänger en otäck mördare dem i hälarna. Han är ute efter det paket som Robert Langdon har. Det blir en våldsam jakt och Robert Langdon kommer vissa frimurare in på livet. De blir jagade i hemliga undergångar och döden hänger dem i hälarna ända till slutet.

Nja, efter Da Vinci-koden och Änglar och demoner som gått i samma tema, känns Den förlorade symbolen ganska tröttsam. Handlingen känns igen, det är en mördares jakt på Robert Langdon, som givetvis har en vacker kvinna till sin hjälp och symboler som ska tydas. Dan Brown är inte den mest uttrycksfulla författaren heller. Dåligt med beskrivningar på personer och miljöer, språket är också lite för enkelt. Korta kapitel och väldigt lättläst, de 600 sidorna går fort att ta sig igenom. Jag är tveksam till att läsa ytterligare en bok av Dan Brown om den innehåller samma tema. Det känns tyvärr ganska mättat nu.

Betyg 2/5 Kristina Simar

 

 

 

Idag är det exakt två veckor kvar till Sweden Social Web Camp på Tjärö i Blekinge skärgård. Jag ser verkligen fram emot att umgås och diskutera nätets utveckling. Och att klappa fåren på Tjärö förstås! 

Som jag har skrivit om på min bloggsida om SSWC så drog jag för en månad sedan igång projektet att sammanställa ”SSWC-boken 2010″, med bidrag av så många som möjligt av lägrets ca 400 deltagare. Nu när jag fixar med de sista detaljerna i boken räknar jag till att runt 180 personer medverkar!

På måndag går den nästan 600-sidiga boken till tryck. Men redan idag passar jag på att lägga upp denna teaser i form av bokens omslag. Fotografiet är taget av Karl Nilsson – @beta75 på Twitter. Karl har även photoshoppat in årets SSWC-logga (som kan skymtas på fåret och som textmässigt även finns längst upp på omslaget). Loggan är skapad av Jenny Svensson – @Youwza på Twitter. Själv har jag gjort den enkla typografin – och jag är @piratforlaget på Twitter, om någon missat det. :-)

Bubblan Books finns egentligen inte på riktigt, det är bara mitt alias. Men Bubblan Books står i alla fall som utgivare av boken i Kungliga Bibliotekets ISBN-register.

Jag återkommer här på bloggen i nästa vecka med mer uppgifter om boken och hur man kan få tag på den om man inte är med på lägret.

Det gillar jag.

Skissen ovan, också från min tjugoårsålder, får illustrera dagens tema: prestationsångest (den oläsliga texten lyder "Mina mostrar brukade komma nedför trappan om kvällarna för att förvissa sig om, att jag gjorde läxorna ordentligt." Såvitt jag minns ingår den i en serie "illustrationer" av icke existerande berättelser och troligen är känslan i bilden inspirerad av Mervyn Peakes Ghormengasttrilogi, som ju också blev en tv-serie långt senare).

För jag inser att det jag känner inför hösten är ett slags prestationsångest - det gäller inte att jag måste vara "duktig" eller "bra" i andras ögon utan snarare att jag jagas av en önskan att kunna FÖRKLARA KONTENTAN AV VIKTIGA EXISTENTIELLA TEMAN SÅ ATT ALLA KAN FÖRSTÅ VAD JAG MENAR - en fullständigt omöjlig uppgift, i synnerhet som alla knappast är ense om vad som är viktiga existentiella teman, och alla dessutom lägger in helt olika betydelser i ord och uttryck. (Man kan, om man vill dra mig till schavotten, också omtolka min önskan som "att kunna predika på ett sådant sätt att alla blir frälsta").

Desto svårare blir det då alltså när den där kontentan dels ska tolkas av en annan person som jag inte känner (t ex en journalist) och kokas ned till behändigt format samt fungera i skrift, helt utan de tonfall, vibbar och ögonkontakt som finns vid ett möte. DET GÅR JU INTE! Så varför plågar jag mig med att tycka att det borde gå? Varför har jag sedan barnsben haft en känsla av att "det borde gå att hitta nåt magiskt sätt att formulera sig på som inte är möjligt att tolka "fel"? "

Vad gäller skönlitterära texter är det inget problem; där SKA det ju finnas en öppenhet för olika tolkningar. Men i andra sammanhang, där det inte gäller gestaltning utan istället "budskap". Då kan det lätt bli så att något man verkligen, verkligen värderar och vill uttrycka förvandlas till något helt annat. Man säger nåt, kanske "Jag tror det vore värdefullt om fler människor åtminstone prövade att smaka på den här sortens päron". Vilket kan förvandlas till "Folk måste äta päron!" säger Inger." eller rentav "Allt blir bra om folk bara äter ett äpple om dan".

Mindfulness och avslappning och allt det där funkar så länge jag inte ska in i den där offentliga rollen (tidningar, TV). Då sätter kvarnen i skallen igång ("jag kan inte säga si, jag kan inte säga så!") Det enda som funkar är att, i situationen, ta ett djupt andetag och se vad som kommer till mig i stunden. Men i ryggmärgen sitter reflexen att förbereda mig, att lära mig utantill, att kunna ge precisa svar på allt....
Nu är det bäst jag slutar för jag märker att kvarnen i skallen mal på även här i bloggtexten. Ska VIRKA ett tag och sedan gå över till ateljén och syssla med några bilder.

Nu har den verkliga huvudpersonen fått läsa mitt kortfilmsmanus och säger:

Malin Det är som att du var med. Och du har fångat allt, känslan, och styrkan och kampen.

Det bästa betyget du kan få är att jag nästintill upplevde allt när jag läste, och tårarna sprutade. TACK.

Du är helt fantastisk person, vet du det.

Jag hoppas verkligen att du vinner med detta. Och vilket som....du är så rätt person att annars ta det vidare ändå.
Du har min välsignelse.

Ni vet att jag mycket sällan hemfaller åt fulbloggning såsom listande. Veckans tidsbrist får ursäkta dagens beteende, jag hoppas att ni också gör det. Så, från och med idag serverar jag dagens lista!

Saker man kan göra på Stockholm Pride om man inte har köpt biljett

• Hänga på Lava där Pride Ung käkat så mycket kreativitet att den sipprar ut genom väggarna. För folk under 25 år (dvs inte jag, mer om det faktum att jag fyllt 30 senare).
• Hitta på lagar som inte finns och sedan skriva arga blogginlägg om dem.
• (relaterad till ovanstående) Poetiskt kalla dekadens för dekadans som en fin vink om att man i smyg kommer att tillbringa sin pridefestival på Kvarnen.
• Stryka runt Kulturhuset och automatiskt få en gratis bibel, värvas till Amnesty, skriva på mot tvångssteriliseringar av transsexuella och få tillräckligt med politiska flygblad för att kunna tända sig en lång och värmande brasa när kylan sätter in i november.*
• Stryka runt inne i Kulturhuset utan att gå på några stängda seminarier. Det är lätt att slinka in på Ekoteket och få sig en föreläsning till livs, att betrakta utställningar vid Bryggan och ragga i rulltrappan.
• Läsa rapportering från Pride som inte bara handlar om schlager och "dekadans". Till exempel min.
• Hänga utanför parken, som man numera så lämpligt åker till via sextionian. Det finns också extrainsatta bussar, den så kallade "Pride Express" som går direkt från Kulturhuset till Pride Park. Man kunde kanske tro att alla som brukade hänga utanför prideområdet i Tanto inte skulle orka ta sig ända till Djurgården för att glittra till omgivningarna. Det visade sig att de vet hur man åker buss.

Fyll gärna på listan med egna exempel! Och önska morgondagens lista om ni vill.

*Det kanske låter lite politikfientligt, men håll i åtanke att valet äger rum i september. Och att det mesta är floskler ni redan hört förut. Gissa om partierna vill att alla ska ha samma rättigheter och om alla partier utom KD är det som gjort mest för hbt-personer under åren?

Att som trebarnsmor få lugn och ro för att vidareutveckla en bok är inte lätt. Barnen är ibland som hund och katt, och rivmärken likt långa tatueringar syns på båda två. Lilleman däremot är en lugn och cool kille som just insett makten i att kunna prata ordentligt.

Inatt satt jag tills klockan hade passerat 3.30. Orden flöt som en älv i mars och jag såg en film framför mig av det som hänt.

Scenerna jag just skrev var känsliga och fodrade eftertanke. ”Hur var det nu igen? Vad sade han? Vad gjorde hon?” Jag pratade för mig själv och försökte minnas gången då jag närapå blev våldtagen. Känslorna strömmar över mig, och gråten av lättnad är inte långt borta.

Hur hade livet tett sig om jag den där natten hamnat under tre fulla män som jag knappt kände? Insikten slår mig med full kraft och jag stänger av datorn.
Lyxen jag har nu jämfört med då är att det bara är minnen. Smärtsamma sådana som inte kan raljeras bort eller sopas under mattan.

Framför allt inte författare, eller? Hur få ihop det introverta skrivandet med extrovert verksamhet på Facebook, Twitter och blogg?

Om du känner att du behöver hjälp och stöd i detta kan min kurs "Sociala medier på dina villkor" vara något.
Läs mer här.

I morgon bär det av. Mot Europas regnigaste huvudstad. Vi ska ta oss över vatten (färja från Elba till fastlandet), bort från Berlusconi till Sarkozy, ut från EU och tillbaka igen. Fransmännen har annonserat att morgondagen är SVART. Det har ingenting med terroristlarm att göra utan är något ännu värre. Fransmännen går nämligen på semester och kommer därför att göra gemensam sak och allesammans åka med bil någon annanstans än där de fast befinner sig. Och bilkö är inte detsamma vid en fransk "peage" som en tidig fredageftermiddag vid Roslagstull. Bilkö i Frankrike kan innebära att bilar sitter fast på motorvägen i dagar utan att kunna åka vare sig fram eller tillbaka.  Därför vågar jag inte säga att vi kommer att sova i våra egna sängar natten till söndag. Det kan lika gärna bli Jolly Roger, Chateau Volvo V70 eller en schweizisk parkeringsplats.  Oavsett vilket kan det bli svårt att blogga. Om ni bryr er? Vänder jag upp och ner på mina fyra (det är sommarkvoten) läsares internätvardag? I sådana fall är jag ledsen för det. Hade jag varit lagd på det viset hade jag lovat att återkomma med bilder på resan genom Europa. Men jag är ju inte det som bekant. Lagd på det där bloggviset alltså. 

Jag tycker ni ska titta in på författarcoachen Jurgen Wolffs blogg. Han ger många bra tips, korta sammanfattningar av artiklar m m. Och han har vett att uppdatera sig regelbundet och ofta.

omedelbart kontrakt för mitt engelska manus. På det stället i alla fall. Dom hade hoppats på "mer thriller", "som Stieg Larsson - fast för ungdom".
Hoho. No shit?
But... not... quite what I do, peeps.

Fast mitt engelska språk och min stil hade di inga problem med, tvärt om.
Jag testar lite andra vägar nu. Det är en bra story. Jag är glad att jag gav mig in på detta. Och jag kan ärligt säga att när ett förlag säger: "Nej tack, men om du skriver om lite kanske", betyder det inte längre att jag

A) Tar det personligt och blir ledsen (har för många positiva bollar i luften för att det ska göra ont ärligt talat).
B) Tror att detta är sista ordet.
C) Sätter mig och jobbar gratis i ett halvår till på en omskrivning utan garantier när jag känner att det funkar som det är.
(Det har jag dock gjort tidigare, med andra projekt - att göra precis som dom säger, rucka på integriteten, erkänna sin okunskap och offra allt på att överleverera utan pengar eller garantier lönar sig i princip alltid när man är rookie. Det är inte bara kreativt man vill WOW-a sina uppdragsgivare nämligen, utan också med sin hängivenhet, flexibilitet och arbetsmoral.)

Idag sade jag efter mycket grubblande upp mina båda fasta telefoner. Både på ön och hemma. När sonen sade upp sin fasta telefon tyckte jag det var galet, men nu inser jag ju att alla ringer på min mobil. Dessutom är kommunikationen snabb på facebook. När vi är här hela familjen ligger det fem mobiler på hyllan, man behöver knappast en fast telefon. Samtidigt är det synd. Jag tycker ofta det är kul att ringa hem till en familj, nu blir det så direkt person till person, inget småpratande med barn eller sambo. Men det är nog förståndigt och den nya tiden.
Fast jag måste säga att det känns en aning omskakande och annorlunda - och inte helt bekvämt - att säga upp både dagstidningen och telefonerna.Hur gör ni?

Dagens ord är:

Ulma – glimma, glöda, pyra Rapportera i kommentarerna hur du använt ordet under dagen.

Höstens första skrivarresa: Irlands västkust i september.(Det blir två hade jag tänkt: Skotska höglandet senare.)

 

Meddelande från Ralph Wikland om Vildsint 29 juli 2010

DAGENS TOPPNYHET. Imorgon 307 är VILDSINT klar för leverans. För er som vill hämta och betala på plats

Gäller endast medverkande i boken) så är adressen: F4-print AB, Midsommarvägen 10, Solna.

Stänger 15:00 imorgon.

Jag åker troligtvis in och kan förhöra mig lite närmare om när man börjar skicka ut bokpaket mm.

Tar lite bilder och skriver en artikel i VILDSINT TT. Vi återkommer med all info om priser, var ni kan köpa, ISBN nr osv.

Observera att bilderna som jag lagt upp på Facebook är från provtryck nr 1.

Och representerar inte hur boken ser ut till 100%. Men ger en 95% korrekt uppfattning. TÄVLING: Se ”discussions” för att läsa månadens bidrag under ”Tävling”

http://www.facebook.com/topic.php?uid=130799940289023&topic=112 Och rösta kan alla medlemmar i VILDSINT THE BOOK göra under rubriken: http://www.facebook.com/topic.php?uid=130799940289023&topic=119 SARA LÖVESTAM: Vinnaren av BOK-SM 2009 med boken UDDA, Piratförlaget,

samt deltagare i VILDSINT, talar på Normal förlags scen i Pridepark kl 17:00 på Lördag http://sara.kipara.se/2010/07/hoppsan-pride.html NYHETET: LÄNKSAMLING. Hittar man på ”Discussions” Alla kan posta länkar här. Vi räknar med 83,000 nya lagom till Nyår =) http://www.facebook.com/topic.php?uid=130799940289023&topic=124 NOVELLPLANSCHER: Nu hittar ni några nya, som vår Italienska designteam fixar till på fikarasterna på

Ferrarifabriken i Maranello. http://www.facebook.com/album.php?aid=195182&id=537837157&l=60a42b80f2 FOTOALBUMET: Fylls på närmast dagligen med nya VILDA bilder, novellplanscher, med mera.

Alla medlemmar är välkomna att mejla mig med bilder på sig själva.

Berätta så gärna lite om vem du är. Smygreklam för företag, blogg, webbsida, din bok, är självklart helt ok. http://www.facebook.com/group.php?gid=130799940289023&v=photos#!/group.php?gid=130799940289023&v=photos&so=0 DAGENS RÄTT: Besök MJ Walther på smashwords. Dagens rätt: Besök MJ Walther på Smashword.com. MJ är en av skribenterna som medverkar i VILDSINT. Kanske hittar ni novellen som ingår i VILDSINT???? Där hittar ni också boken TOM, som troligen ska översättas till engelska inom kort. http://www.smashwords.com/profile/view/MJWalther Hälsn VILDSINT THE BOOK: När ni vill vara någon annanstans en stund.

 

Hej! idag lägger jag in min recension av Sanna Sjöswärds underbara självbiografiska bok Min mamma är en persisk prinsessa. Där berättar hon om hur det var att bli adopterad till Sverige från ett barnhem i Iran som fyraåring och om att inte känna sig hemma i verken i den svenska och iranska kulturen.

http://www.norstedts.se/Forfattare/Alfabetiskt/S/Sanna-Sjosward/

Här kan du köpa boken i pocket http://www.pocketdirekt.se/pocket_order.php?add_id=0ebcc77dc72360d0eb8e9504c78d38bd 

Recension av Sanna Sjöswärds bok Min mamma är en persisk prinsessa

Boken är utgiven på Norstedts förlag och innehåller 280 sidor.

Sanna Sjöswärd föddes i Iran 1973. Hon är utbildad biljournalist från Nordens fotoskola på Biskops-Arnö och har arbetat för en mängd olika svenska och utländska tidningar såsom Aftonbladet, GP, DN, Le Figaro, Helsing Sanomat och The Globe. 2006 visades hennes utställning Rötter, med fotografier på hennes Iranska familj, på bland annat Arbetets museum i Norrköping och på Kulturhuset i Stockholm. I samband med utställningen släppte hon fotoboken Rötter/Roots.

Handling: Sanna eller (Farzaneh som hon heter när hon bor på ett barnhem i Iran) blir adopterad av ett par i Sverige när hon är fyra år. De hämtar henne på barnhemmet tillsammans med en pojke på två år som får namnet Peter.

Sanna talar redan persiska när hon kommer till Sverige och hon har svårt att lära sig svenska och även att anpassa sig till den svenska miljön och omgivningen på Lidingö där de bor. Hon kommer ofta i konflikt med sin adoptivmamma Brita. Det pratas aldrig om känslor eller diskuterar någonting där hemma, detta gör att Sanna har svårt att känna sig älskad.

När Sanna blir större söker hon sig till ”extramammor” som oftast är kamraternas mammor. Hon behöver någon som lyssnar på henne. När Sanna är 14 år skiljer sig hennes föräldrar och hennes pappa träffar en ny kvinna. Hon bor hos sin pappa, men blir utslängd när hon är 17 år.

Sanna får senare hjälp av Sideh, en iransk bekant som bor i Sverige och som är gift med Majid som är iransksvensk. Majid som kan både persiska och svenska, hjälper Sanna med efterforskningar om hennes iranska familj. Han hjälper henne att publicera en artikel i en av Irans största dagstidningar. Så en dag i juni 1999 ringer Sideh och berättar för Sanna att hon har hennes äldre syster Leila på tråden från en redaktion i Teheran. Hon får prata med henne och sedan hör hon en annan kvinnas röst som säger att hon heter Sedighed och att hon är hennes biologiska mamma.

Några dagar senare hittar Sanna ett brev i brevlådan från en man som säger sig vara hennes morbror och att han och hans fru bor i Kungsängen utanför Stockholm. De får telefonkontakt och bestämmer sig för att träffas. Efter det besöket känner Sanna att hon bara måste åka till Iran och hälsa på sin familj. Tyvärr blir det något av en kulturchock för Sanna när hon anländer på flygplatsen och många släktingar är där och ska hälsa henne välkommen och kramas. Deras sätt att visa lycka och kärlek känns väldigt främmande för henne.

Under sin tid i Iran kommer Sanna att känna att hon älskar sin mamma Sedigheh, sina syskon och närmaste släktingar, samtidigt som hon har lite svårt med den annorlunda kulturen. Sanna vill ha ett riktigt svar på varför hon lämnades på barnhemmet, men mamma Sedigheh är inte så villig att berätta sanningen för henne. Sanna åker hem till Sverige igen, men återvänder med jämna mellanrum till sin Iranska familj, men det är i Sverige hon vill ha sin bas.

 

En helt otrolig och vacker berättelse av Sanna Sjöswärd. Jag älskar ju att läsa om Mellanöstern, det känns magiskt att läsa om deras kultur som är så långt från vår egen. Sanna berättar både om sin uppväxt i Sverige och om mötet med sin familj i Iran. Hon skriver så rörande att tårarna trillar ner för kinderna. Jag känner så med Sanna när hon berättar hur det kändes att komma till fel adoptivföräldrar, i en familj där inga känslor visades, medan familjen i Iran visade massor av känslor. Som sagt en helt underbar och intressant bok om hur det känns att ha en fot i två så olika kulturer som Sverige och Iran. En bok som många bör läsa.

Betyg 5/5 Kristina Simar www.kristinasimarlektor.se

 

 

   

 

När det är Pridevecka sätter Stockholms stad upp regnbågsmarkörer överallt i det offentliga rummet, och det känns fint att leva i en stad som så tydligt markerar tolerans för hbtq-grupperna. Ja, jag är seriös, jag blir stolt över detta. Staten och etablissemanget säger tydligt ifrån: De här grupperna ska vi skydda – rör inte våra kompisar!

Och om man går runt på Prideområdet skulle man kunna tro att det verkligen är problemfritt att vara gay, trans eller vad-det-nu-är. Sällan möts jag av så mycket vänlighet och välvilja och fritt flödande kärlek.

Pride House är späckat med fördjupande samtal om rörelsens olika uttryck och problem som återstår att deala med.

Och vill man bara festa och dansa går även det utmärkt. Eller så kan man ställa sig vid Riksteaterns scen och lyssna på bl a den sköna Nour el-Refais raljanta uppgörelse med den moderne mannen.

Högt i tak och ingenting som saknas, uppenbarligen. Om man inte, som jag, har radarn ständigt inställd på sprickor. För – och detta är inte något jag själv hittat på – det finns yttringar inom rörelsen som inte passar in i den gulliga och mysiga, gardellska, atmosfären. Det finns andra tongångar än “vi är precis som ni”-attityden. Men de uttrycks inte lika tydligt inom de statsunderstödda hbtq-forumen. Denna sorts purism och mainstreamifiering blir vanligare i ett litet land som Sverige, där de feta plånböckerna är ytterst begränsade. Staten är den största sponsorn.

På så sätt sker alltid en viss grad av självcensur. Man slipar självmant ner tänderna för att inte bita den hand som föder en. Fullt förståeligt. Men då har toleransen samtidigt blivit repressiv. När en rörelse går hand i hand med ett generöst etablissemang blir den samstämmig med sin beskyddare. Den blir heteronormativ, ibland t o m mer än heterobefolkningen. Och invaggade i denna konforma trygghet, där alla skrålar schlagers, gifter sig och får barn krymper rörelsens subversiva potential – att konstant ifrågasätta sexualitetens olika tvångströjor – och man vänder blicken inåt istället. Grubblar över sin egen identitet. Kritiserar intoleransen inom de egna leden.

Elin Grelssons intressanta och läsvärda bloggpost (inklusive kommentarerna) illustrerar detta mycket väl.

Tove Lefflers inlägg om queer-erotik tangerar också ämnet.

Eller den här artikeln, som illustrerar den sortens homosexuella som perfekt passar in i stugvärmen, de som alla kan identifiera sig med (Och ABSOLUT inget ont om dem!).

Och medan politiska partier, myndigheter och organisationer plockar pk-poäng pågår hatbrotten som om ingenting hade hänt.

Tolerans är något vi måste slåss för.

Två små söta ugnsfasta vintage-fynd som jag har tokskrubbat idag.
Det blir fint som snus till vinterfestligheternas hemmagjorda paté.
Men jakten på liknande fast med lock fortsätter.

Karen Faye var från början mannekäng, men tröttnade snart och upptäckte att det var roligare och mer kreativt att vara sminkös. Hon träffade Michael Jackson när det skulle tas bilder för Thrilleralbumet. Båda var unga och vackra, på den tiden var han fortfarande mörkhyad (det var precis innan hans hudsjukdom började ta över) och han skulle fotograferas i vit kostym och tillsammans med en liten tigerunge.

Karen drog ner jeansen och visade att hon hade tigermönstrade trosor, till Michaels förfäran, men det blev början till en livslång och mycket kramig vänskap. Då och då undrade pressen om de var ett par, som nedan, när de gjorde videon till Bad. Det var iskallt nere i tunnelbanorna där filmen spelades in, och Karen öppnade kappan och värmde Michael. I artikeln beskrivs hur Michael tycker hon är rolig, snäll och ömsint.

De var troligen aldrig ett par. Michael ska en gång ha frågat om hon ville gifta sig med honom, och hon svarade:

– Michael, du behöver inte gifta dig med mig. Jag kommer alltid att finnas i ditt liv. Jag kommer att ha min egen man och mina egna barn, och jag kommer alltid att finnas i ditt liv.

Slutet av 90-talet, kanske 1997. Karen och Michael äter lunch.

Så var det Ghost, som gjordes 1996 och tog sex veckor att spela in. Den handlar om hur en bigott och inskränkt, medelålders vit borgmästare leder en rätt ovillig befolkning för att jaga en "weirdo" (Michael själv) ut ur stan. Det som här fortfarande spökar i Michaels huvud är klart och tydligt övergreppsanklagelserna 1993 och distriktåklagaren Tom Sneddons vendetta. Borgmästaren i filmen är förmodligen Tom Sneddon, eller en konglomerat av denna världens alla bigotta "old white guys". Gänget som kommer mot särlingens spökslott med facklor kunde lika gärna vara en lynchmobb.

Det är fascinerande att se Michael Jackson utklädd till denna rigida person ("som aldrig kan de det vackra i människor") och höra honom fräsa "weirdo.. det finns ingen plats här för sådana som du... du förstör barnen .. freaky boy" åt sig själv. "Boy" har rasistiska implikationer. Det är märkligt och sorgligt nu att se Michael förvandlas till troll och till dansande skelett – tekniken var ny då – och att se honom sjunka till marken medan hans ansikte, som ju i verkligheten var rätt sönderopererat, faller i bitar.

Men det finns också några häftiga danser och det är lite kul att se borgmästaren intas av Michaels ande och börja dansa, dock med något mindre elegans. Michael tyckte om att klä ut sig till borgmästaren, han njöt av att vara en helt annan rollkaraktär. Det hade blivit ännu intressantare om han dessutom använt sin naturliga röst. Den låg inte bara lägre än den vi är vana vid, den låg ordenligt lågt och var whiskyhes och raspig. Jag tycker han borde ha tagit chansen, hade han gjort det hade det blivit sensation, men han ville kanske bevara någonting privat.

Här är en "The making of Ghost"- videos. Med norsk text.

Jag måste säga att jag är inte så förtjust i Ghost. Den är lång som sju svåra år med massor av upprepningar, och man är inte riktigt bekant med den ilskna Michael som ska skrämmas. Ilskan kom bättre fram i Scream med systern Janet. Men här är i alla fall första delen, klicka er vidare om ni vill se mer.

Som vi vet vann Sneddon i verkligheten - inte i rättegången med sitt bedrövliga åtal, men i verkligheten. Michael Jackson knäcktes och dog fyra år senare. Och någon månad efter hans död stod Karen Faye i bårhuset tillsammans med två av hans skräddare, omgivna av formalinångor, och skulle göra honom fin för hans begravning, eftersom barnen skulle se honom. När de var klara hade personalen gått och de fick lyfta över honom i kistan på egen hand. Det finns ingen handske i kistan, berättade de när de talade om det här, eftersom Michael förband den enbart med numret Billie Jean.

Jag skrev inte om Michael Jackson på årsdagen av hans död den 25 juni, eftersom jag redan skrivit så mycket. Men jag är fortfarande ledsen och förbannad och djupt tagen av den. Han var inte färdig, vi väntade på honom antingen vi visste det eller ej när han for runt planlöst mellan Bahrain och Irland och gud vet var efter att ha friats i rättegången. (Bahrain...? minns jag att jag tänkte. Vad ska han där att göra? och jag minns att jag blev vagt orolig, fast jag såvitt jag visste då inte var speciellt intresserad av honom.)

Det är som om ett barn har dött, och det kanske också är precis vad som hände. Om han i själva verket var en tolvåring som försökte orientera sig ensam i denna värld är det skakande, och samtidigt beundransvärt hur bra han klarade det.

Karen Faye stack ut huvudet när hon försökte få AEG, den mycket mäktiga ledningen för de kommande konserterna att inse att Michael Jackson inte var i form att genomföra dem, och efter hans död när hon kritiserade dem öppet. Hon är sminkös och behöver jobba. Men sanningen var att Michael inte tog sig genom en enda sång utan avbrott på repetitionerna, utom ett par ballader. Så hon jobbar vidare, och hon twittrar lite och har en blogg.

Och vad händer just nu?

Sju av de läkare som försåg Michael med droger går fria från åtal, en har lämnats vidare till någon sorts läkarpanel. Läkaren som dödade Michael har just semester i Florida med en kvinna och ett av sina många barn. Han är pank, var han får pengar ifrån är oklart. "Vännen" dermatologen Arnie Klein som erkänt att han gav Michael det morfinliknande preparatet demorol, utförde 179 ingrepp på honom under våren före hans död - och tillät sin "verkställande direktör" att kladda på den halvdrogade patienten på mottagningen, varpå han berättade det för hela världen via en svallersajt - har anlitats av regeringsorganet FDA som expert. Mamma Jackson har tillsammans med några skumma individer gett ut en bok om sin son, den säljs endast online. Brodern Randy skriver sorgsna tweets.

Och Bryn i Sverige ska nu vakna till och göra något helt annat.

Comments