skrivande

Precis nyss blev det klart att jag kommer hålla ännu en Romancekurs på Medborgarskolan i höst.

Läs mer här.

Sist hade vi galet kul – eller hur?

Det blir i oktober, en helg, 19-20/10 2013.

Det är vad jag ägnar mig åt i Djävulen hjälpte mig. I alla fall om man ska tro Helsingborgs Dagblads recensent. Så här slutar recensionen (som går att läsa i sin helhet här för den som är intresserad)

Allt är väl undersökt och researchat, tillika prydligt och välskrivet.

Ja, den här berättelsen är, också när Caroline Eriksson lämnar fakta och tar sig skönlitterära friheter, så pass säkrad med en mängd byggnadsställningar att jag redan efter ett femtiotal sidor riktigt önskar att detta uppvisningsskrivande kunde rasa då och då.

Vid första anblicken tyckte jag inte att det var en särskilt dålig recension. Så läste jag den från början igen och förstod att det faktiskt var det. Men mest av allt kändes den ändå märklig.

Imorse läste jag på Debutantbloggen (ja, den stora, ”riktiga” Debutantbloggen. Jag var tveksam när Books & Dreams ville kalla min blogg för Debutantbloggen men nu blev det så i alla fall, jag är ju faktiskt också debutant). Anyho. Där har Eva Ludvigsen just idag skrivit ett brännande bra inlägg – om dåliga recensioner.

Jag blir otroligt impad. Av Evas mod. Hur hon vågar dela med sig, blotta sådant som de flesta andra författare säkert hellre sopar under mattan. Trots att det någon gång händer ALLA.

Jag tror att det är viktigt att då och då dela med sig också av sådant som inte bara är happy, happy i livet. Det finns inga vinnare i tävlingen om att upprätthålla den finaste och mest lyckade fasaden. Det är i sprickorna som vi människor möts. På riktigt.

So here goes. The secret is out.

Jag heter Caroline och jag uppvisningsskriver.

Fast det är till LÄSPLATTA …

Konsekvent agerande. Något jag uppenbarligen inte sysslar med. För nu har jag nämligen, trots mina brösttoner i fjol, gått och blivit medlem i Författarförbundet.

Det var i januari i fjol som Författarförbundet tog Förläggareföreningen i handen och gemensamt gick ut i en debattartikel i DN och krävde att digitala e-boksfiler skulle bli tidsenliga och börja lyda fysikens lagar. Bibliotek skulle då bara få låna ut ett i förväg bestämt antal exemplar av varje e-bok, sedan skulle den vara “slut” tills de tidigare låntagarna “lämnat tillbaka” sina filer .

Jag tyckte det var ungefär det dummaste jag någonsin hört, och proklamerade högljutt att jag minsann aldrig skulle söka medlemskap i den där organisationen, och fick ytterligare vatten på min kvarn någon dag senare när kritiker av förslaget simpelt viftades bort med att de bara ville fortsätta få gratisäta.

Aldrig! Jag knöt näven framför min skärm och muttrade det igen. Aldrig!

Men så hände några saker. I maj samma år valdes Gunnar Ardelius till förbundets nye ordförande, och snart inleddes en medveten och i mina ögon mycket sympatisk satsning på att öka medvetenheten om förbundet bland landets yngre författare, och att i förlängningen även knyta dem till sig via en överbryggande ungdomssektion, som fick sin färdiga form bara häromdagen. Att jag dessutom känt Gunnar i snart ett decennium gjorde inte saken sämre, jag har helt enkelt ett personligt förtroende för honom och tror att han kommer att göra allt för att nå vettiga lösningar på svåra frågor.

Missförstå mig inte, jag tror absolut att hans föregångare Mats Söderlund hade samma ambitioner, de gånger jag pratat med honom i min roll som journalist har han verkat både genomtänkt och sympatisk. Men i frågan om biblioteken och e-böckerna anser jag fortfarande att han och den förra förbundsledningen gjorde en kraftig dikeskörning.

Men. Om jag nu är så himla anti får jag väl försöka påverka på de sätt jag kan. Och är det verkligen mer effektivt att göra det genom att sitta och ryta med hyttande näve från mitt lilla egna hörn av internet? Är det inte bättre att försöka medverka till förändring inifrån i stället?

Jo, jag tror det. Och därför bestämde jag mig i våras för att skicka in en ansökan, trots mitt tidigare tjoande.

I går fick jag hem en diger lunta informationspapper, jag är numera invald, en fullvärdig medlem i Författarförbundet.

Bara att skrida till verket och börja vara motvalls då antar jag.

I slutet av förra årtusendet var det mycket prat om ”portaler”, minns du det? Digitala torg, arenor och forum där människor skulle samlas, möten uppstå och relationer skapas. För annonsörer var det här förstås utmärkt. Kampanjer kunde vara mer riktade. Det var säkert effektivt, mer ekonomi och mindre spill, men som användare märkte man inte så mycket av det där.

Nu förundras jag varje dag över hur mycket Facebook verkar veta om mina förehavanden. Som när jag tänkte att det var dags att köpa ett nytt solsegel till altanen, men bestämde mig för att det gamla skulle få hänga med en säsong till. Eller när jag tipsade en vän om tre böcker och bifogade länkar från Adlibris. Eller när vi letade boende i Spanien i våras och till slut hyrde ett hus utanför Malaga.

Med den drucknes envishet har Facebook hela våren salufört solsegel, böcker jag redan äger och hus i Spanien, trots att tåget har gått för länge sedan. Det framstår som rätt korkat, ungefär som när man har bestämt sig för att köpa någonting, tar fram plånkan för att betala och försäljaren fortsätter att sälja in vad det nu är. TYST! vill jag säga.

Jag har gillat about.me från första stund. Det kan närmast beskrivas som en portal, eller digitalt visitkort, där du marknadsför dig själv. Ett litet torg där du har samlat alla länkar till dina profilsidor från Internets alla hörn. Det är rent och fritt från gapigheter, men det är inte utan att jag börja bli lite misstänksam. Nu föreslår de att du ska komplettera din profilsida med tags och nyckelord som gör dig sökbar för andra. Jag vill bara tala om att solseglet hänger med i en säsong till, böckerna har jag redan och Spanien var kallt i april.

Dagens ord är:

Preciosa  - dyrbarheter, smycken.

Berätta gärna hur du använt ordet under dagen.

Skriv boken i sommar! av Redaktionen. Publicerad av Tidningen Skriva

Skriv boken i sommar!

Skriv boken i sommar! Vi visar hur du släpper loss din kreativitet och maxar din skrivtid.

Dessutom spanar vi in hur man skildrar sex utan skämskudde och frågar förlagen hur viktigt det egentligen är med sexskildringar. Vi tar också en titt på hur man skriver för barn och unga och hur man får intrigen att hålla hela vägen.

Författarna bakom pseudonymen Lars Kepler berättar hur de tar avstamp i sin egen skräck och Sara Lövestam berättar hur ett refuseringsbrev hjälpte henne att hitta sin väg.

Som vanligt i tidningen: krönikor, debutanter, tävlingar, råd från juristen, svar från skrivardoktorerna m.m.

Teckna prenumeration före 16 juli så får du tidningen i din brevlåda!

Tidningen Skriva - Tidningen för dig som skriver

Jag har inga rutiner jag måste följa när jag börjar skrivpass – alltså inga speciella pennor, platser som passar, ordningar, etc. Det enda jag är riktigt noga med är att när jag börjar på en ny bok så måste det vara rätt tidpunkt. Och det viktigaste med den är att den inte kommer för tidigt. Då skiter det sig alltid. (För det har det gjort X antal gånger förut, mycket pga brist på planering.) Idéerna måste ha samlats på hög, gottat till sig, växt ut, förgrenat sig, jag måste ha minst en halvkomplett planering och en uppfattning om slutet, veta rätt mycket om karaktärerna, ha börjat längta efter dem. Och jag kan inte vara för upptagen av tidigare böcker utan ska helst ha skickat dem till tryck. SEN är det läge.

Nu har jag typ testskrivit 6 sidor på vuxenboken medan jag hållit på med det sista på höstböckerna. Snart är de färdiga och då blir det allvar… *väntar in den EXAKTA tidpunkten*

Det har gått ett tag sedan Lova fick pröva sina egna vingar. Ge sig ut över sälla jaktmarker och finna sina läsare. De första dagarna var jag lite som när Lilleman lärde sig gå. Alltid på spänn, alltid på vakt. Tänk om, och vad ifall att.

Själva releaseveckan fick jag en del uppmärksamhet i press. Fick vara med i tidningarna ett par gånger samt direktsänd intervju i radio. Jätteroligt, men inget av det hade något som helst med min bok att göra. Mestadels var det för att jag är den jag är. Därtill fick jag möjlighet att göra två signeringar. En i Uppsala och en i Örnsköldsvik. Otroligt roligt att sätta sin kråka på en bok och önska den lycka till. Sålde bra bägge gånger och vill gärna pröva på det konceptet fler gånger. Igen, har dock inget med själva boken att göra. Bara med det faktum att jag har skrivit en bok och kan kränga den.

Så var det recensioner. Naturligtvis går jag och hoppas på något blaffigt och stort, men jag har också insett att så blir det inte. Det har både med genre att göra likväl som boken. Jag är trots allt en debuterande kärleksförfattare. Inget de stora tidningarna brukar basunera ut om. Inget konstigt alls. I mitt huvud hade jag förberett mig på dåliga recensioner. Jag hade listat upp mina svagheter och mina styrkor. Berett mig på att denna subjektiva värld inte är nådig, att alla har en åsikt. Antingen för att de gärna läser deckare och nu hamnade lite tokig i genre eller för att de känner mig och gör en bedömning på boken på grund av det. På gott och ont. Min riktiga värld, den naturvetenskapliga, baserar sig på hårda mättal, statistik och svart på vitt. Inget tyckande. Det är där jag bäst hör hemma, men nu råkar det vara så att jag ville skriva en bok och då vänder fokuset en anings.

Eftersom jag vet att jag gärna borrar ned mig i detaljer tänkte jag att jag håller mig borta från nätet ett tag. Googlade inte på mitt namn. Kollade inte FB eller mailen. Det kan ju inte finnas värre saker än tystnaden. När man vet att alla från releasefesten nu har läst och det är bara tyst. Tyst tyst tyst. Så jag höll mig borta.

Så gjorde jag misstaget och öppnade nätet för en kort sekund. Det jag läste slog undan fötterna för mig och gör det än. Min absolut första (någonsin) recension av Lova var som följer:

Jag hade verkligen sett fram emot den här boken eftersom jag älskar Australien men jag tror inte att jag orkar läsa ut den. Historien är lite kul även om förutsägbar och full av klyschor (typ Harlekin) men den är så illa skriven att det inte går att läsa boken utan att haka upp sig på alla upprepningar och felen, både tryckfel och konstiga meningar som inte låter som svenska ens. Borde inte en författare kunna skriva?

Rent strategiskt bör man väl inte lägga upp sådana recensioner. Det är nog inte många av er som har lust att köpa Lova nu. Än mindre läsa den. Kanske inte ens låna på bibliotek för den goda sakens skull. Jag antar att de flesta bara gömmer dåliga recensioner på ett mörkt, väldigt mörkt, ställe och sparar på alla de fina, de ljusa och goda orden. Samtidigt så antar jag att det är just sådana här ord som ger en skrivkramp, trokramp. Hur är det ens möjligt att sätta sig ned och skriva bok nummer två efter det här? Min absolut första recension, för evigt förevigad.

Likväl är det viktigt att prata om det. Någonstans är jag rätt säker på att detta drabbar de flesta, på ett eller annat plan. Jag har bara lite svårt att förstå hur någon lägger tid på att lägga upp detta på nätet bara en dag efter att boken gick att köpa. Varning? Rättfärdigande? Elakhet? Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag gick ned i sank och stannade där ett tag. Långt tag. Det enda jag vet är att alla projekt lades på is medan självförtroendet fick drabbas ihop med självinsikten. Ha riktiga krig i det inre och debattera skrivandets varande eller icke vara.

Ska jag spela golf nu?

Eftersom jag har haft lite trassel på bloggen osv den senaste veckan har jag inte kunnat lägga upp förra veckans Veckans vlogg men här kommer den äntligen för dig som har längtat och väntat.

Tack för ditt tålamod.