skrivande

Många som söker sig till hjälpyrken har haft egna problem. I vår studie för boken Why do therapists choose to be therapists svarade över sjuttio procent att det var en egen livskris som lett dem in på en terapeutkärriär (i bilden ovan skildras fördelningen av svaren bland de 280 tillfrågade terapeuterna)

Fällan för de som alltid måste "rädda"
Alice Miller, Guggenbuhl-Craig och Hawkins & Shohet är exempel på författare som varnar för den sk “rescuing trap”. Hawkins & Shohet (2008:9)skriver;

‘We believe that is essential for all those in the helping profession to honestly reflect on the complex mixture of motives that have led them to choose their current profession and role … Aware of what Jungian call out ‘shadow’ side, we will have less need to make others into the parts of ourselves that we cannot accept”.

De menar alltså att det finns en risk för att bygga upp sin självkänsla på att vara fixaren. Den Jungianska terapeut Guggenbuhl-Craig (1992:108) menar att detta gäller inom de flesta hjälpyrkena. Han skriver om ’helpers who try to escape their own shadow through their clients’ och skriver om vikten av att skilja på ”mitt” och ”ditt”;

‘The profession of psychotherapy has many features in common with the other ‘helping professions’ … Part of the training of social workers, nurses, teachers, doctors etc, should emphasise that the problem of the case or the patient are one’s own as well …it would be a great improvement to meet fewer of them who see illness only in their patients”

Behovet av alltför kvickt patalogisera andra är oftast, menar t ex Allice Miller
(1997:20), ett symptom på bristande svälvkänsla. Man har utvecklat en överkänslighet för problem hos andra, kanske har man t ex som barn behövt ligga ett steg före för att undvika kriser och katastrofer i hemmet. Och med ansvaret och omtanken för t ex de egna föräldrarna har en slags känsla av att vara behövd, t o m älskad kanske infunnit sig.

“The therapist’s acute sensibility, empathy, responsiveness and powerful “antennae” indicates that as a child he probably used to fulfil other peoples’ need and to repress his own”

Jung menade att den egna skuggan är en tillgång. In sin bok The wounded healer, citerar Segdwick (2005:15) Jung som hänvisade till Asklepios; ‘the wounded physician’;

“Jung invokes the myth of Asklepios, the ‘wounded physician’. There is the idea here of a healer with an incurable wound, and paradoxically it is that very woundedness that mediates the healing power”

Vår bok bygger som sagt på en studie av 280 terapeuter samt på egna fallstudier där vi reflekterar över hur egna och andras ”woundedness” förhindrat respektive berikat arbetet med klienter.

Egna skildringar av kriser
Själv skriver jag om hur jag påbörjade och sedan tvingades avsluta –eller rättare sagt gjorde ett långt uppehåll i mitt arbete med relationsterapi, efter att i egenterapi upptäckte mönster som hade med mina egna föräldras skilsmässa att göra. Mycket av mitt tänkande och mitt sätt att filtrera klienternas problem hade att göra med mina tidigare försök att hålla min egen pappa frisk. Min idag tyvärr bortgångna pappas manodepressivitet är ju ett tema som jag skrivit om tidigare här, och i den nya boken skriver jag om hur det påverkat –och påverkar- mitt arbete.

Min kollega Francesca skriver om sitt arbete som neuroscedynskadad terapeut. Sherna, som kommer från Indien, skriver om ”skuggor” av etnisk och kulturell karktär. Susan, Sheila och Pam bidrar med fler vinklar på hur ”mitt” och ”ditt” sammansmält i terapi rummet. Alla har olika bakgrund och arbetar inom skilda terapiformer, t ex psykoanalytisk, psykosyntesis, interkulturell och system-teori.

Vår slutsats är att det finns inget gott eller ont, rätt eller fel skäl att påbörja en terapiutbildning –eller att arbeta inom andra former av hjälpyrken. Det viktiga, föreslår vi, är att acceptera att man är människa och ständigt begrunda sina egna ”skuggor” genom god handledning, egenterapi och ständig dialog med kollegor. De tankarna finns också samlande i den tidigare boken

Reflective Practice in Counselling and Pychotherapy

Att få arbete inom hjälpyrket är, tycker vi, ett privilegium. Man får följa människor under oftast fantastisk och ”resor”. Man erbjuds samtidigt tillfället till ständig utveckling själv.

Jag vet att många av mina bloggvänner är duktiga på att hjälpa andra –det skulle vara roligt att få era synvinklar på det här!


Källor:
Guggenbuhl-Craig (2009) Power in the helping professions. Canada: Spring Publication
Guggenbuhl-Craig (1991) A Quacks, Charlatans and false Prophets, in Sweig & Abrams (ed.) Meeting the Shadow. NY: Penguin group
Hawkins, P. & Shohet, S. (2008) Supervision in the helping professions. Maidenhead: OU press
Miller, A. (1997) The Drama of the Gifted Child- The Search for the True Self. New York: Basic Books.Sedgwick, D. (1994) The Wounded Healer –Countertransference from a Jungian perspective. London: Routledge

Åh, jag hade ju tänkt skriva om detta igår, men jag hann inte.

Jo, jag ska alltså göra talkshow i P1 i höst. Torsdagar kl 15.00 – 15.45 och det hedersamma namnet blir ”Ingemarsson i P1″ (min pappa var mycket nöjd med detta ).

Jag fick frågan innan sommaren. Extraknäck var väl inte riktigt vad jag hade planerat till hösten eftersom boken ska bli klar, men det här gjorde mig nyfiken och den känslan har jag lärt mig att respektera. När Lasse påpekade att programmet sorterar under ”Ekot” på SR blev jag dock tveksam. Är det någonting jag inte kan, och är intresserad av, så är det nyheter. Och det säger jag inte för att kokettera, jag har helt enkelt valt bort det mesta som har med nyhetsrapportering att göra (tv, radio, tidningar) eftersom jag känner mig tveksam till vad det gör med mig att ständigt matas med information om olyckor, våld och krig som jag ändå inte kan påverka. Dessutom anser jag att vi i familjen fyller upp nyhetskvoten med råge …

Nåväl, P1-cheferna var envisa och hävdade bestämt att det inte var ett ”Studio 1 Light” de var ute efter utan ett personligt program utifrån den jag är. Hallå, är man lättsmickrad eller! Det roliga var att jag fick göra en programledartest, vilket var en ny upplevelse för någon som jobbat både länge och mycket med radio. Hade jag inte klarat den hade jag väl fått skämmas.

Vad ska programmet handla om då? Ja, vi får väl se, men det finns mycket jag funderar över. Som varför mördarsniglar väcker sådan aggressivitet hos människor, hur det känns att vara biskop, hur det kommer sig att yoga blivit mainstream och varför Christer Sturmark inte tror på spöken.

Har ni tips på ämnen eller spännande gäster får ni gärna komma med dem!

Den 30e september startar programmet så jag har tid att bli rejält nervös. Sådant känns ju alltid betryggande.

Det är så här hon ser ut – Ingemarsson i P1

Jag kan riktigt inte släppa detta.
Är det sant?
Är det så?Att trädet lind luktar, öhum, spurm?

Jag blir lite vild när jag kommer ut i skogen. Minns alla barndomsdrömmar, barndomslekar, fantasier. Hängbroarna mellan träden, signaturljuden vi gav varandra för att visa var vi befann oss, som Robin Hood och hans män, fast vi var flickor. Och så allt syre, förstås. Får mig att fara runt som just det, en vilde. Eller [...]

Som konstaterat nedan, och säkerligen läst mellan raderna i en månad nu, så är det inte de muntraste eller mest kreativa tider vi har hamnat i. Jag har inte räknat min förlust i sidor nyligen, inte sen jag insåg att det jag skrivit på bok nummer två innan bok nummer ett blev antagen inte längre är något jag kan använda. Det är nu helt utan värde och jag blir förfärad när jag inser hur mycket det var. Nej inte förfärad, förfärad var jag för ett par månader sen, nu är jag förtvivlad.

Jag försöker hålla humöret uppe med andra saker. Som att rensa i bokhyllan, klippa mig och läsa böcker om skrivande. Det är så klassiskt att det är tragiskt. Kontrollerar mitt yttre och mina saker för att kompensera för det jag inte kan kontrollera.

Oavsett det så håller jag just nu på att läsa en bok om att hantera sitt skrivande professionellt, alltså inte så mycket om den kreativa processen som om det faktiska arbetet med bokbranschen och ens egen plats i den. Det är en otroligt intressant bok och den är skriven av en man som jag har den största beundran för. Den är inte klämkäck och den uppmuntrar till att granska även råden i den kritiskt. Den heter Booklife av Jeff Vandemeer.

Visst, den är skriven av en amerikansk författare som har störst kännedom om den amerikanska marknaden men jag tänker rekommendera den här ändå. Det finns massor av böcker om skrivprocessen på svenska men det finns förbaskat få om att hantera ett skrivande liv eller om att försöka göra det till ett yrke. Han är befriande osentimental och skyggar inte för att se det som ett företag och flera av de saker han säger är känns som självklarheter när han skriver ut dem men man mår bra av att få dem utpekade. Dessutom är mycket av det han säger rätt oavsett vilken marknad man skriver för eller vilket språk man skriver på. Jag önskar att jag läst den här boken innan jag började skicka runt mitt manus.

Breathless som kommenterat ofta här på bloggen föreslår Wabi Sabi for Writers av Richard R Powell och en av mina andra favoriter är Stephen Kings On Writing (Att skriva).

Har ni några egna favoritskrivböcker?

/Nene, som nu återgår till att organisera om i bokhyllan

Gammal och skröplig
Satta på undantag
Väntar
På Döden
Saknar vänner som redan lämnat
Släktingar som aldrig kommer


Gammal och skröplig
Haltar omkring
Längtar efter att bli befriade
Kroppen som varit ett tempel
Förvandlas till fängelse

Inte är det lönt att ens försöka förklara för ungaAtt döden är en befriare

Klicka på klockan/filmen och skriv något nu direkt, t ex i kommentar här på bloggen. Rätta inte, redigera inte, utan skriv ner det under exakt tre minuter och publicera (i kommentaren - anonymt om du vill). Detta är ett utmärkt sätt att komma igång och ge den inre kritikern en snäpp på näsan: du inte bara skriver, du vågar göra det utan perfektionskrav och du vågar dessutom visa upp det!

I Olkiluoto, ungefär 30 mil nordväst om Helsingfors, ligger ONKALO, ett jättelikt tunnelsystembygge djupt ner i underjorden, där det är tänkt att kärnkraftavfall ska förvaras.

Om detta har Michael Madsen gjort filmen "Into Eternity". Scener från arbetet med tunneln, intervjusvar från ansvariga och "kunniga" alterneras med inklipp av frågor och scener som fördjupar dokumentären till ett konstverk som är både ett politiskt inlägg, ett existentiellt rop, en störande estetisk upplevelse och ett, skulle man kunna säga, surrealistiskt vittnesbörd om mänskligt vansinne, ibland nästan sakralt i sina scener ur de väldiga tunnlarna, till musik av bland andra Sibelius, Pärt och Varése...

Kärnavfall måste förvaras i 100 000 år för att sluta vara livsfarligt, och till filmens egendomligaste och mest tragikomiska inslag hör de ansvarigas resonemang om hur man alls ska kunna förklara riskerna för kommande generationer så avlägsna att vi står ungefär lika långt från dem som neanderthalarna från oss.

I världen finns nu 250 000 ton radioaktivt avfall.

I Sverige planeras ett liknande avfallsförvaringssystem.

Ordet "Onkalo" betyder hemlighet.

Läs mer på www.intoeternitythemovie.com

Filmen såg vi på Bio Rio i Stockholm och nästa möjlighet att se den är den 15 september (då med samtal).
Observera att med ett regeringsskifte kan den planerade utbyggnaden av ny svensk kärnkraft stoppas.

Dagens ord är:

Avoghet – motvilja, olust, avsmak

Rapportera i kommentarerna hur du använt ordet under dagen.

Den här dagen har det varit solsken, men innan dess ett fantastiskt ljus över staden när molnen drev över himlen så att man såg en blek solskiva genom skyarna. Det har också varit stela benmuskler efter alla promenader (för att vädra mitt öga rött som inte tål för mycket dator), avfrostning av en frys som var så igenisad att man halvt om halvt väntade sig att hitta en infrusen liten mammut längst in, hisnande teaterskrivande, och att J och jag sammanstrålade till slut på ett kafé helt utan hjälp av mobiler.

Det där med frysen blev akut eftersom dörren inte slog igen helt igår kväll, så allting var totalt igensnöat och -isat. Ut med allting och in med den djupa plåten för att samla smältvatten. Det passade mig väldigt bra, för jag hade äntligen samlat mod att ge mig på en svår bit i förvandlingen av film till pjäs (jag vill ha både och) och då blir jag så hispig att jag måste avbryta mig ungefär vid var femte rad. Istället för att bara surfa runt på nätet och kolla mailen arton gånger, kunde jag nu ge mig ut i köket istället och lustfyllt hacka på stora isklumpar och spilla smältvatten över golvet.

Det svåra med pjäsen var att teater och film är två helt olika saker. Dels måste dialogen ändras en del, dels måste vissa lokaliteter försvinna (hur ersätter man en taxiresa och en vind i ett bostadshus?) Sedan var det det stora kruxet: I filmen ligger de med varann. Det kan de inte göra på scenen, och jag vill inte att de ska fejka eller försvinna ut i kulisserna under lämplig tidsrymd. Och om de inte ligger med varann, ändras stämningen och stora sjok av kommunikation måste disponeras om, eftersom "efter"-atmosfären måste ersättas med "snart- kanske?"-atmosfär.

Nu kom jag till sist genom det där, och så upptäckte jag vissa friheter man har på teatern: De behöver till exempel inte åka taxi från a till b, man kan bara ställa dem i ett hörn av scenen och ändra ljuset, och vips är de framme.

Jonas - för det var honom jag skulle träffa för att köpa hans bok om användarovänliga och därför hälsofarliga och byråkratiskt katastrofalt dysfunktionella datasystem ("Jävla skitsystem") - var nu på plats före mig, och vi satte oss i ett kaféhörn och vacklade ut tre timmar senare, han med ont i axlarna och jag med ont i magen (vad har detta kafé i sina croissenter, eller var det bara att man sitter hopvikt på deras mysko stolar?), men innan dess var det verkligen trevligt.

Jonas är en pedagog i hjärtat och började med att ge mig en lektion i annorlunda bokpublicering. Man kan ge ut en bok på någon vecka istället för ett år, och man kan gå in när som helst och se exakt hur mycket boken sålt. Det kan, vad jag vet, inte förlagen med sina böcker. Förlagen kan marknadsföring och bokhandelsdistribution och framför allt är de samlingspunkter och en skylt utåt ("jag har kommit ut på den kända x-förlaget"). Dessutom ger de förskott. Att göra en pdf-fil (kanske med viss hjälp) och ha boken klar ungefär momentant och ute på bokus och adlibris är förstås ändå djupt frestande.

Sedan fick jag en välbehövlig lektion i facebook. Allt går tydligen via facebook, vilket ni förstås vet och lever efter, men jag hittills undvikit. Uppenbarligen går det inte att fortsätta att undvika, särskilt inte om man vill få ut info och reklam om sina böcker, pjäser och filmer.

Och sedan kikade vi på Jonas' fantastiska Gotlandsstuga på hans IPod touch (nu fick jag se den också) och försvann vidare ut i prat och skratt om allehanda, och när jag kom hem var det med perfekt tajming eftersom islådan var till brädden fylld av smältvatten. Nu - halv tolv på kvällen - är det äntligen tomt.

Imorgon ska jag spela genom hela pjäsen för mig själv för att se en sista gång allt fungerar, det ser jag fram emot. Jag sitter och säger replikerna högt när jag skriver också, gestikulerar och provar. Sedan kanske regissör och skådespelare gör något helt annat av pjäsen (om jag dessutom faktiskt får se den på scenen), men det är en annan femma. Jag vill bara veta att det går att göra alls. Funkar rytmen? Blir någon sekvens tradig? Kan a verkligen prata så där länge utan att b flikar in någonting? Vilka ord och vändningar måste upprepas för att de är viktiga och publiken kan missa dem första gången? Vilka upprepningar och utvikningar måste tas bort?

Nu ska jag snabbröja köket och krypa till kojs.

Comments

Jag kliver ur min lilla hemmagrotta och det känns bra. Igår var första dagen jag satt på det bibliotek som ska bli min arbetsplats ett tag. Det var lugnt, lite svalt. De som var där talade med låga röster och det fanns ingenting som störde min koncentration. Jag älskar att skriva i en neutral tyst miljö, jag och min Mac, Då kunde jag kanske lika gärna sitta hemma? Nej, att gå iväg känns bra, att se något annat än mitt hem känns bra, att äta lunch med K var trevligt och att sedan gå iväg efter att "ha varit på jobbet" - det var väldigt befriande. Jag tyckte om att vandra den välkända sträckan Norra Bantorget T-centralen.
Lustigt eller hur - när jag gick där varje dag i så många år, vad jag drömde om att bara få sitta hemma och skriva. Nu får jag det - men det blir ibland så tyst att jag tappar all min lust.
Kanske har jag nu hittat ett bra sätt.Och kanske vill du äta lunch med mig på stan en dag?

Jag kom på att jag behövde mitt pass till helgen. Och passet låg på Salomonsson agency. Bara att gå och hämta, tänkte jag. Och mindes mitt blogginlägg där jag lovade att ta med mig hembakade kanelbullar nästa gång jag gick dit.

Jisses, vad ska jag med denna blogg till, tänkte jag.

MEN. He he, en snabb titt i frysen och jag konstaterade att bullarna från blogg-baket låg kvar. Så idag levererade jag mina bullar och fick tillbaka mitt pass. (Jag hade nog fått det utan bullar också, de brukar inte vara omöjliga )

Att bjuda på hembakat är mitt signum. Jag har gjort det på jobbet. På mitt förlag. På min agentur. Hos mina vänner. Och – mest vanligt, förstås – hemma hos mig själv. Jag har också anordnat pepparkaksbak i olika storlekar. Det är roligt att baka! Jätteroligt!

Utdrag ur en dikt om tre vänners möte i en trädgård

Vi satt tillsammans i den soldränkta trädgården under några höga stormhattar

sländor dansade i hettan och små gula nyckelpigor kröp över våra fötter

Vi var tre: min vän Paddy,Cara, den lilla italienskan, och jag själv

Vi talade  samman, Cara med livliga ögonkast och en liten bjällra fäst på ryggen

Paddy med sina vilda skrönor

och jag som talade om Greklands stora män om Diotima, min syster,

men om min ungdoms älskade teg jag

Paddy satt och dåsade ömsom nickade han till

och de kupiga ögonlocken täcktes nedifrån av ett elastiskt ögonlock

ömsom blev han uppsluppen och jovialisk

då blev den lilla italienskan Cara förälskad på nytt tindrade med sina små svarta ögon

och sträckte på sina solbrända lemmar hennes lilla bjällra pinglade ostyrigt

jag, Carlo, drömde då om den oförlikneliga Allegra min grekiska fixstjärna

och jag såg med längtan och avund på de två i trädgården

Cara var en okomplicerad flicka lätt sentimental men öm och varmhjärtad

hon skrattade ofta på ett ljudlöst sätt och hennes tunga var förtrollande skär ch fin

solen gassade över trädgården blommornas doft var bedövande

 humlorna dunsade druckna av nektar mot våra hårda ryggar

Den långa dagen förflöt under Paddys historier och Caras beundrande blickar

jag tänkte på livsgåtorna medan Caras och Paddys kärleksaffär accelererade

och de drog sig så småningom ur min åsyn

Jag vaknade senare ur en tung sömn

det hade börjat skymma och skuggorna hade blivit långa

Mitt liv tycktes mig då tungt och enahanda

och jag var mycket nära de sällan fällda tårarna

när jag kända Caras beröring på min panna

och Paddy kom fram bakom en syrenbuske med stora hjärtformade blad

och slog sig ned vid min sida

- O mitt Hellas, mitt sorgsna hjärta sjunger om dig

här i skymningen bland vita trädgårdsmöbler

Vi är alla främlingar här

vi tre som ödet kastat tillsammans under några långa ljusa sommardagar

och våra tårar är de samma

Första läsrundan klar. Puh! I morgon ska jag korrigera tidsaxeln litegrann, dra ut på perspektivet något, sen tror jag att jag ska läsa en pappersversion också innan jag låter någon annan titta på det. Max en vecka till ska det ta.

Vad tycker jag då, så här efter första genomläsningen? Tja, jag blev rörd några gånger när jag läste idag, det brukar vara ett gott tecken (eller ett tecken på pms …) Men nej, något utlåtande kan jag inte göra. Jag har ingen distans. Bitvis tycker jag att det är bra, så långt kan jag möjligen gå. Bitvis tycker jag å andra sidan att … Nej, jag ska inte negga nu, bäst att stanna här.

Men jag längtar efter att berätta mer om boken. Handlingen kommer nog få en och annan att höja på ögonbrynet. Mellan himmel och jord, som sagt …

Spridda samtal med Felix under gårdagen:


F: "Ä-ä?" (pekar)

E: "It's daddy's radio."

F: (viskande) "... äjj-di-oo ..."


*


E: "Felix, have you done a poo?"

F: "JA-A!"


*


Jag: "Wow gubben, hur visste du att den där lilla grejen var magnetisk? Så att man kan ha den på kylskåpet?"

F: (indignerat, knivskarpt) "I'm getting BETTER, you know."
Jag: [chockad tystnad]

Eyjafjallajökull, eller vad den nu hette, var en vulkan som ställde till det i våras.

Andra, mindre eldfängda, vulkaner är tydligen inte riktigt heller att lita på.
Självpubliceringssajten Vulkan.se drogs igång med buller och bång för några år sedan.
Nu visar det sig att de inte betalar ut pengar till de som publicerat och sålt böcker på sajten men inte kommit upp i 1000 kr. Reglerna var uppenbarligen annorlunda från början, då skulle alla pengar betalas ut efter ett och ett halvt år, oavsett summa. Den regeln har ändrats.

Sådant här gör mig arg, att sko sig på ambitiösa författarwannabees och självpublicerande skribenter. 1000 spänn, eller 999 kr, är ganska mycket pengar. Skulle täcka rätt så mycket av materialkostnader etc. för en amatörskribent som inte har några inkomster på sitt skrivande.
Hur mycket har Vulkan.se inte tjänat på denna regeländring?

Frida Edman har startat en Facebookgrupp för att protestera mot Vulkan.seDu kan gå med i den även om du inte har publicerat på Vulkan, utan bara vill stötta.

Dessvärre som ett spår till Twilight-sagan och inte möjlig att köpa annat än på filmens soundtrack, men ofattbart vacker. Filed under: övrigt

Kolla in: världens sötaste systerdotter, Theya! Hon har en ohotad förstaplats. Jag har aldrig sett ett så vackert barn. De flesta ser ut som små gubbar Filed under: övrigt

(Idag blir det ett inlägg ur privatlivet)
Med en fluga till frukost och sen - frigolit i håret, takbitar i champagneglaset och plastflisor i köttsåsen firade jag haltande med handen i ryggslutet, min 37 årsdag.

Min födelsedag började med sång och blåsa ljus i sängen med barnen och maken, som blev tvungen att gå upp innan barnen för att hinna med att överraska mig innan jag vaknar. Sen fick dottern anti-skola-beteende i form av mungipor nedåt, armar i kors och ett högt NEJ! Vi kom för sent och jag hann inte med mer frukost än en ovälkommen fluga på vägen till skolan.

Maken och jag gick på SPAAAA. Ooo som nykära ska man stå under samma dusch och njuta av när strålarna gör en rödögd och halvblind, sitta och pilla på varann under bubblorna i jacuzzin och få fram prat om känslor när det blir hett i bastun. Fnissig som för femton år sedan när jag såg min karl för första gången, snubblade jag in på det våta golvet och fick halta resten av tiden med mannens hjälp. Och jag insåg att vi var femton år äldre och till och med rätt gamla och inte alls så nykära längre. Men kära ändå, ja ni fattar!

På kvällen vid middagsbordet: Rakt ner i mitt födelsedags-champagne blåste halva taket. Frisyren fick dekoration av små frigolitbitar och köttbitens sås blev alldeles för plastig och knaprig efter att den torkade målarfärgen hade bytt hem från taket till min tallrik.

Och jag som hade gjort mig fin till ära av min födelsedag. Mannen som hade gått till speciell köttbutik och köpt kött från Argentina. Till mig. Och dyr champagne. Som nu var odrickbar.

Med frigolit i håret, takbitar i glaset och plastflisor i köttsåsen fick jag fira min 37 årsdag.
Storm kom nämligen med isbitshagel och blixtrar och vi har ju ett hål i taket där vi någongång i framtiden ska sätta upp vår öppna spis. Och under hålet satt jag födelsedagsfin skålredo och hungrig.

Lider av någon vag form av magsjuka i dag, alla symptomen finns där i form av matthet i kroppen, huvudvärk och lätt feber, bara det att magen trots allt håller sig i någorlunda skick, men hela tiden finns där som en obehaglig, vagt mullrande klump i mellangärdet.

Tage bryr sig, förvånande nog, föga om mitt allmäntillstånd utan kräver att jag ska lattja med honom precis som vanligt. Därtill drämde han till med en extra kort förmiddagsslummer också, så andhämtningen och min egen vila gick upp i rök. Nu ligger han vid min sida och försöker ömsom sträcka sig efter datorn, och ömsom träna på prutt- respektive skrikljud med en irriterande oregelbundenhet som gör att det blir omöjligt att stålsätta sig inför de glada falsettskriken som sätter halva Östermalm i gungning.

De är så okänsliga, de små liven.